När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Slukar årskrönikor och årslistor samtidigt som jag förundras över att de missar det jag tycker har varit viktigast i år. Jag menar inte det där stora händelserna utan de små, de små händelserna som gav ringar på vattnet, gav mersmak på livet och som gjorde mitt år till ett år att minnas. 2007 var bäst men 2008 blir ännu bättre: 2007 var startskottet för 2008. Ett år är en lång tid, det är 365 dagar, 53 veckor och 12 månader. 365 dagar, 53 veckor och 12 månader från mörker till ljus, från ljus till mörker, att plågas i uppförsbackar och joggar med ett leende nedför, att mötas, att skiljas och att sakna.(Åtminstone är det min verklighet)

2007 har varit de underbara stundernas år; sådana stunder då det känns som om tiden står stilla för en stund. Ett hål att andas i som ger bubblande glädje men, de svarta stunderna har också funnits och, hopat sig på höstkanten men, för att uppleva skratt måste tårarna rinna ibland. De underbara stunderna: Den där efterlängtade kvällen i början av januari, de där små orden i början av februari, den hjärtansfyllda dagen där mitt i, skratt och nya gemensamma minnen. Födelsedagsfirande, musik i massor. Tågresor axel mot axel, signaler i natten, mötet i trappuppgången, bilresor. Nya vänner. Gamla vänner. Okända vänner. Flyttkartonger. Nattliga samtal om det stora och det lilla, samtal där det stora jobbiga förminskats och det lilla bra förstorats. Enkelsäng och dubbelsäng. Solglimtar bland molnen. Nya former av det goda. Ett år. Ett år av lycka.  De fina stunderna har varit flest och de goda stunderna fler. Året då medvind blåste ofta och motvind lite mer sällan. Året då jag tog chanserna och visade mig på styva linan, jag kastade mig ut och vågade vara jag. Jag gav lite mer och fick lite mer tillbaka. Jag vågade tro när andra tvivlade, men jag funderade också ibland men, det mesta går att finna en förklaring till eller mod i.

2007 var som underbarast den där dagen i hagen i slutet av juni; kossor som råmar, uppvikta jeans, vind i håret, skratt, klättrande över gärdsgårdar, andan i halsen, prästkragar och midsommarblomster, berättelser om då och solsken. Tillsammans. Tillsammans i hagen med vattnet vågandes mot strand. 

2008; vägen kommer att vara krokig och många beslut att fatta med tårar i ögonen men, beslut som förhoppningsvis leder till något ännu bättre. Flyttkartonger? Våren är utstakad medan hösten känns mer än oviss. Plötsligt är framtiden här. Det är dags att gå vidare på nya stigar; igen. Ofattbart att det gått tre år sedan som jag viftade med den vita mössan och sjöng mig hes av glädje. Det som nu väntar är större och mer men ändå känns det mycket mer avlägset än den där dagen för tre år sedan.  På något sätt ordnar det sig till det bästa, bara viljan finns blir förändringar till något bra. Jag ska fortsätta att prioritera och ta mig tid att bara vara. 2007 ska sättas på repeat, men bli ännu bättre; 2008 ska jag ska umgås lite mer, skratta mer ofta, våga ännu mer, satsa ännu mer, tro på mig själv, tro på att vänskapen är stor men kärleken är störst. Inse att avstånd inte behöver vara något negativt. 2008 ska jag samla på stunder, på upplevelser och njuta av det som pågår. Jag ska fortsätta ha höga mål och ribbor i topp. 2008 tar jag steget ut i vuxenvärlden på riktigt, jag kommer snubbla och falla men, jag kommer resa mig igen då med en fil.kand. i bagaget.

2008 är vänskapens, (tågresornas) och kärlekens år. Mitt år.

Årets möte: De nya vännerna

Årets upplevelse: Upplandsslätten

Årets händelse: Ord viskandes i nattens mörker

Årets "om jag fick göra det ogjort": Uteblivna utlovade samtal och brev

Årets lärdom: Att prioritera rätt är att först göra fel; att säga nej behöver inte betyda något negativt.

Årets visdomsord: Tillsammans är man mindre ensam

Får inte bort orden. Närhet. Avstånd.

Närhet gör att avstånd blir mycket längre men också så mycket närmare.

Perrongen. 15.15. Långa blickar. Många leenden (liksom för att dölja det där innombords). Plötsligt var inte kylan mysig längre utan bara kall. Händerna kännde sig förvirrade när ingen annan hand fanns att möta brevid. Halva jag åkte iväg och halva jag funderar på om jag ska diska glaset eller inte; kanske ha det kvar som en påminnelse om igår. Visst, det är fånigt, larvigt och men ändå ganska gulligt att känna så som jag känner, mitt halva jag. Tre veckor är inget, det är bara tre måndagar, tre tisdagar, tre onsdagar, tre torsdagar, tre fredagar, tre lördagar och tre söndagar. Men det är många timmar, många nätter. Det är ett nytt år nästa gång. Det kan dessutom bli mer än tre veckor, men på något magiskt förunderligt vis går nog det också, det finns ju liksom inget val. Tanten på perrongen log, kondulktören log och vi log större i våra gigantiska jackor; vi kramades björnkramar.