På perrongen.
Perrongen. 15.15. Långa blickar. Många leenden (liksom för att dölja det där innombords). Plötsligt var inte kylan mysig längre utan bara kall. Händerna kännde sig förvirrade när ingen annan hand fanns att möta brevid. Halva jag åkte iväg och halva jag funderar på om jag ska diska glaset eller inte; kanske ha det kvar som en påminnelse om igår. Visst, det är fånigt, larvigt och men ändå ganska gulligt att känna så som jag känner, mitt halva jag. Tre veckor är inget, det är bara tre måndagar, tre tisdagar, tre onsdagar, tre torsdagar, tre fredagar, tre lördagar och tre söndagar. Men det är många timmar, många nätter. Det är ett nytt år nästa gång. Det kan dessutom bli mer än tre veckor, men på något magiskt förunderligt vis går nog det också, det finns ju liksom inget val. Tanten på perrongen log, kondulktören log och vi log större i våra gigantiska jackor; vi kramades björnkramar.