När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Igår med pepparkakor i munnen, clementinklet på händerna, ena ögat i den där tjocka boken och det andra på pysslet; julkortstillverkning. Tomteverkstán släng dig i väggen, min julkortsfabrik massproducerade; fem vykort. I natt har sömnbrist varit ldordet, fem julkort, hur kunde jag prioritera bort så hårt? När blev jag så kallhjärtad? Tänkte att dom jag möter var och varannan dag inte skulle få något men nu börjar jag fundera igen, julkort är som kärlek -det lyser upp. Att skicka julkort är inte riktigt min grej, nyårskort däremot det är mitt överraskningsmoment varje år, får bli så i år igen och så förösker jag avleda tankarna från att jag bara klistrade fem julfrimärken i år.

Äsch. Tänka lite mindre och vara lite mer. Mungiporna uppåt istället för nedåt. Fattar inte varför kroppen inte agerar som jag vill, jag vill ju skratta inte ha klump i halsen helt utan anledning.

Det snöade, det var kallt men innombords bara värme. Ett försök att sätta ord på viljan, men modet svek, laddade batterierna och så kastade jag mig ut och fann lyckan. Min tröjas vita angorahår på din svarta. Året tillsammans har gått snabbt.

Den här dagen förra året, 2006, var en speciell dag. Nu i efterhand skulle man kunna säga att det var ett nytt startblock framför mina fötter och jag sprang utan att någon bad mig om det, sprang in i en gigantisk lyckobubbla. Denna dag 2006: Körkort. En bejublande mitt- i- prick- uppkörning. Men mest en underbar kväll i fackelsken och brasa. Curlade för första gången och knät var blått en månad efter. Generad konstant. Munnen babblandes konstant, vi hade ju så mycket att prata om. Nervositeten var som störst när vi skulle ses, skulle vi våga prata lika mycket även i verkligheten(?); vi pratade ännu mer. Den här kvällen är minnesvärd, kvällen i toppstugan var toppen och umgänget var som varm hallonsylt på glass, en oslagbar oväntad härlig blandning. Kvällens avslutning var bäst, i facklans sken, i kylan och snön. Hand i hand.


  

Jag trodde det skulle bli en plåga, men det var riktigt kul. Att skratta åt sig själv och talandet. Nu ska VHS- bandet förpassas till historien ännu en gång, men när jag blir gammal ska jag njuta av min unga späda röst och uteblivna rynkor. Dagen började i snöstorm när mörkret ännu låg, fortsatte i regn och nu kyla. Kallt som tusan är vad det är.

Nu är allt toppen: Livet. Kramar. Tentaresultat. Jag ser stjärnor och är underbart glad.  Äntligen hemma.

Det finns för många borden och måsten. Boken borde jag läsa och måste läsa. Frimärken både måste och ska inhandlas. Nya dammsugarpåsar bör inhandlas och måste inhandlas. Men, trots mängder av borden och måste, de flesta för allvarliga, hemska och utröttnande för att skriva här, kan de inte utföras den tid på dygnet jag har tid; nu. Så nu är jag rädd för råttorna i hörnet, att jag ska glömma posta årets viktigaste kort. Boken då? Jo den skulle jag kunna läsa, men glasögonen har sprungit bort och denna tid på dygnet är de ett måste, här uppstår ett nytt problem och boken läggs undan till förmån för ljusare tider, fast då har ju inte jag tid. Eller nått.  

Nu är retoriken över på riktigt. Jag insåg något idag, jag kommer aldrig bli en talare, men vad jag tycker om är att skriva tal. Att vara talskrivare. Inte talare utan talskrivare. Ikväll ska jag vara pysslig, fyndig och fenomenal på att sätta ord på saker och ting.

Jag ogillar när människor inte kan hålla tider, därför irriterar det mig att jag sitter här och väntar, men vad som just nu irriterar mig mer är att mitt tal plötsligt har blivit en minut för långt. Jag tror dessutom inte att jag kan göra nått åt det får då får jag huvudbry igen. Jobbigt.

Plask. Humöret som var på topp för bara någon minut sedan gör nu nya botten rekord, varför blev det på detta viset? Inte kan jag sova nu. Röra, rörelse och rusning av tankar. Miljontals.

En halv b-uppsats på en halv dag, då är man rätt häftig. Vi jobbar på i rasande tempo och slänger oss med fraser vi inte visste att vi kunde. Status qou och tripolärt så det förslår. Känner mig lugn, uppsatsen som topp på allt annat känns inte lika jobbigt längre. Klarar nog det här också. Tog en lyckovända på stan innan matkassen fylldes på, gick in i min roll som Madicken, som alltid. En hög, ja kallas hög när det är fler än två, klänningar och mat med hem, nu ska jag bita tag i copyjobbet.

Dagens erkännande: Kåren är den perfekta uppsats-skrivar-lyan

Jag har advenskalender, bara för att jag vill, och för att det är världens bästa sätt att ha koll på vilket datum det är. Första advent. Julskyltning. Men vart är pappret på fönstren? Förr var det andra tider, då var julskyltningen förenat med spänning och knäckäpple, idag var det mest plask och slask. Tåget på förmiddagskvisten var fullsatt och tåget norrut tillbaka nyss var om möjligt ännu fullare, med betoning på fylla, för i min vagn tror jag det hade festats rejält. Jag sjönk ner i min halsduk och knaprade på halstabletter för att tillfredställa mitt luksinne.

Igår kväll skrev jag klart det sista talet. Jag la mig nöjd och kanske en aning stolt över det jag fått ur mig. Inatt har jag inte kunnat sova, jag funderar fram och tillbaka, kanske det inte blev en lovprisning över det egna jaget, men vad blev det då? Jag skrev i timmar, klippte, klistrade och grävde i det förflutna, jag påminndes om sånt jag tänker på ibland, men försöker undvika, nu upptäckte jag att jag kan finna glädje även i det jobbiga. Men frågan återstår, är det en lovprisning jag knåpade ihop? Oavsett så får det bli detta jag deklarerar på tisdag, kanske.

Riktig humor på det viset jag vill ha det. 15 år sedan första synen och jag njuter istället för att plugga. Jag gör mycket idag istället för att plugga, borde men, lusten finns inte där och orken är på semester. Men snart.