När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Solen strålar. Vi har tillbringat förmiddagen i solskenet med boken i knät. Den är nästan för lättläst, mitt sug efter att läsa är tillbaka, synen sviktar och jag ska ta tag i det, snart. Sista dagen idag, det är lite vedmod men också lite hemlängtan i kroppen, för första gången på länge längtar jag hem som i hemma på riktigt. Försöker fånga stämmningen här på bild men tror jag misslyckas, inget slår upplevelsen. Man har liksom tappat kontrollen här, blivit avskärmad fast ändå inte från verkligheten utanför. Jag fortsätter att förundras av fjällen, av naturen och färgerna, sammlar på intryck och stunder. Igår upplevde jag snö i juli. En märklig men underbar händelse. Förövrigt; orienterare är ett lustigt folkslag; de gillar strapatser som många andra aldrig ens under pistolhot skulle utsätta sig för. Jag kan konstatera nu när de andra börjat packa att vad som gjort dagarna så speciella här är det som ligger i luften och entusiasmen är, faktiskt, smittande.

När man trippar omkring i Lindvallen är scenerna som tagna från vilken släktträff som helst. Vissa kramar om varandra, andra ser en smula avvaktande ut inför åsynen av konkurrenterna. O-ringen blev en helt annan upplevelse än jag anade, inte sämre och inte bättre utan bara annorlunda, annoslunda och oerhört speciell.

Idag har jag upplevt O-ringen på riktigt, mitt i etapp 3. Åkte uppför fjället och befann mig i Tandådalen och Hundfjället nästan halva dagen. Nu lider jag av huvudvärk som verkar bitit sig fast någonstanns innanför ögonen. Det var en återkomst på riktigt, vandrade stjärngatan fram och skrattade tyst när jag passerade den delen av myren som en gång var min snöhög. Gick förbi tjänstebostäderna och skrattade lite till, pirrade en aning genom kroppen. Om någon bundit mina ögon hade jag ändå hittat rätt. Utmanade pirret i kroppen ytterligare och begav mig in på Skidåkarna, dejá vú om och om igen. Folk tittade en aning konstigt på mig, kan vara för mitt skratt, min konstanta nysanfall eller min outfit som inte riktigt passade in bland alla träningsoveraller. Naturen är så vacker att ögonen svider, det är fyra nyanser av grönt. Fyra nyanser av vackert.

Febern stiger igen. Jag vet, jag borde stannat hemma idag, imorgon, men, jag vill vara där saker händer och känslan av att komma hem och faktiskt känna att det jag gjort haft betydelse är befriande. Insåg när jag kisade framför dataskärmen att nya glasögon är ett måste snabbt, jag behöver se alltet lite klarare igen.

Ilskan har lagt sig, eller så är det bara tillfällig paus, för när tankarna nuddar det blixtrar det till igen, blir så trött på mig själv att jag ens orkar bry mig och att det faktiskt påverkar mig. Säger till mig själv; släpp det liksom, bry dig inte, skapa inte problem av det som inte är det men, tydligen säger jag det inte med tillräckligt stark röst.

Men, så hittar jag bilden nedan och, skrattanfallet är väl lika gigantiskt nu 17 år senare som då, att jag aldrig kan vara normal. (Sofie är minst lika skyldig, hennes skratt klingar lika nu som då där på andra raden,  det var i denna veva vi vann varandra; inte fann utan vann -för Sofie var min första vinst.)

Det bränner till inom mig, snubblar som på taggtråd, ilskan och alltet brusar. Genomskinligt och förnedrande. Fånigt och patetiskt. Inte enklare än så tydligen. Pinsamt och onödigt. Tydligt men ändå så undvikande. Och jag då, inte så mycket bättre men ändå bra, dra ett täcke över huvudet och glöm.

Men, det finns annat som gör att mungiporna rycker, sms och besked om bokad biljett, samtal från västkusten.

Rakt-igenom-förkyld. Sängliggandes konstant. Feberyra feberångest. Veckans resa ställdes in med tårarna sprutande nedför kinderna, för mig var det inte bara några dagar i staden med kusinen; det var en resa som betydde oerhört mycket mer. Hon betyder mer än så. Behovet av att träffas är stort, ingen kan som hon få mig att hitta rätt väg igen. Vi har ordnat upp en reservplan, om två veckor ses vi men då hos mig för att sedan några veckor senare ses i hennes stad. Behovet av att komma bort är gigantiskt och växer, växer ungefär lika snabbt som min lugg för tillfället verkar göra, tänk om resten av kalufsen kunde växa sig två decimeter så kunde jag börja om där igen. Kvällarnas kvällar spökar i minnet, det var maj 2006, 27 maj ´(bilden nedan måste ses för att förklara sammanhanget, de röda ögonen går inte att få bort de va naturligt naturliga och kanske var det just dem som gjorde kvällen så skrattfull) ;


Veckorna går för fort, jag springer men de springer om mig, varje dag i veckor framöver är planerad. Det känns bra men konstigt, när ska tid finnas för det som behöver tid? När ska tid finas för allt skratt? Veckan som kommer blir jobbig och tung, att börja jobba med förkylningen som tyngdkraft känns tufft, begravningen på fredag vet jag inte ens hur jag ska ta mig igenom, det skrämmer och värker. Veckan därefter är en aningens lättare, och en ledig dag med kusinen känns underbart innan det bär av mot fjällen en vecka, en vecka som jag längtar efter, längtar som i  längtar mycket. sen är det dags, semester i två veckor innan allvaret börjar på riktigt. Helgerna kommer inte ens de vara lediga utan jobb går först, fast jag klagar inte jag önskar bara att mitt reservlager av energi var lite större. Det är inte det att jag inte vill, men hur ska jag få tid och ork att räcka? Vad jag behöver och fått för lite av är sömn och om jag ska bli frisk och håla mig så måste sömn prioriteras fastän jag hellre vill dricka vin och bara vara. Smyger runt hos storebror, eller smyger som i släpar fötterna efter mig. Blir jagad av parfymdofter och plötsligt är det som om allt bara faller. Jag doftar och minns, minns alltet.  Öppnar fler flaskor och minns, 2004-nu på några få minuter. Och som den numera blödiga flicka jag är hemma här, faller jag en tår för det som var, inte var och funderar tänker om, tänker nytt. Men mest av allt ser jag ironin. Och ja, jag ser mönstret. Så kanske det stämmer, teorin om att lillasystrar faller för storebröder och motsatt, letar spår efter det trygga och onekligen verkar jag funnit det flera gånger om på flaska. Ser flaskan längst in och kan inte mer än skratta ännu högre med min hesa stämma, där står den, nyöppnad och nyinköpt. Trots humor och ironi så är de ändå mest av allt tragiskt att mönstret inte kan vara en tillfällighet, jag kan inte skämta bort det längre. Eller? Fast jag erkänner det om och om igen, vore han inte min storebror vore han the biggest fucking loce in my life. (Fast ja, det är han ju ändå men, kärlek som i kärlek) Och ja, här lyser den igenom febern, 39, min skostorlek står inpräntat på termometern trots att jag försöker med alla knep jag kan komma på. En dag till sen är det hemfärd och jag ska försöka ta hand om mig själv igen, är dömt att misslyckas, det är nu jag borde sjunga, det är nu jag tycker om min röst som bäst hes och lagomt nasal, och sjunger det gör jag besattheten har slagit till som alltid och samma låt går om och om igen. Mina ögon glänser, jag tror det är för att jag är på väg uppåt igen men nej, de säger att det är febern att jag sett lika ut sedan jag fick min första tand; lyckan ser ut att byggt bo hos min men icke utan det är feber. Tydligen ser det charmigt ut och ja, jag håller med och jag tror att dte är just den här glansen i ögonen jag är ute efter när jag sveper rosé, för atts vepa rosé är vad jag drömmer om. Här sätter vi punkt, det svammlas och praddlas och snart säger jag en rad för mycket. Banne mig, Stockholm vore suveränt nästa helg.