När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Första dagen av ventilering är avklarad. Förstår inte,varför ska jag likt en jojo kastas mellan berg och dal när allt jag vill är att flyga. Får det att låta så enkelt men för mig är det inte det, jag är komplicerad och allt jag rör vid verkar jag på något vis dra med mig i dominospelet. Faller. Snubblar. Ilsknar till och allt blir om möjligt ännu mer komplicerat. Varför stöter vi bort dem vi vill ha närmast? Dom orden jag brukar kalla sanning vet jag inte om jag vill höra, jag slår av, men, ändå tänker jag. Förstår inte när allt blev så svårt? Det är som igår när jag försökte packa bilen till kommande veckas bravader, det är omöjligt, något måste bort. Sanningen smärtar men kanske är det ändå så det är. Jag har tappat bort mina rutiner igen.

Jag räknar timmarna. Längtar och känner hur värmen sprider sig genom kroppen. Allt kommer bli bra nu. Det är nästan ett långt år sedan sen sist men nu ska det inte dröja mer än nån vecka tills nästa gång. Nu får vi två dagar tillsammans och aldrig förr har väl ett återseende efterlängtats så och varit så oerhört välbehövligt. Det går på djupet. Ord blir nästan överflödiga och jag hoppas vi hinner med allt som önskas.

Packning pågår, nästa vecka är precis vad jag behöver, fjälluft och umgänge dygnets alla 24h.