När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Rakt-igenom-förkyld. Sängliggandes konstant. Feberyra feberångest. Veckans resa ställdes in med tårarna sprutande nedför kinderna, för mig var det inte bara några dagar i staden med kusinen; det var en resa som betydde oerhört mycket mer. Hon betyder mer än så. Behovet av att träffas är stort, ingen kan som hon få mig att hitta rätt väg igen. Vi har ordnat upp en reservplan, om två veckor ses vi men då hos mig för att sedan några veckor senare ses i hennes stad. Behovet av att komma bort är gigantiskt och växer, växer ungefär lika snabbt som min lugg för tillfället verkar göra, tänk om resten av kalufsen kunde växa sig två decimeter så kunde jag börja om där igen. Kvällarnas kvällar spökar i minnet, det var maj 2006, 27 maj ´(bilden nedan måste ses för att förklara sammanhanget, de röda ögonen går inte att få bort de va naturligt naturliga och kanske var det just dem som gjorde kvällen så skrattfull) ;


Veckorna går för fort, jag springer men de springer om mig, varje dag i veckor framöver är planerad. Det känns bra men konstigt, när ska tid finnas för det som behöver tid? När ska tid finas för allt skratt? Veckan som kommer blir jobbig och tung, att börja jobba med förkylningen som tyngdkraft känns tufft, begravningen på fredag vet jag inte ens hur jag ska ta mig igenom, det skrämmer och värker. Veckan därefter är en aningens lättare, och en ledig dag med kusinen känns underbart innan det bär av mot fjällen en vecka, en vecka som jag längtar efter, längtar som i  längtar mycket. sen är det dags, semester i två veckor innan allvaret börjar på riktigt. Helgerna kommer inte ens de vara lediga utan jobb går först, fast jag klagar inte jag önskar bara att mitt reservlager av energi var lite större. Det är inte det att jag inte vill, men hur ska jag få tid och ork att räcka? Vad jag behöver och fått för lite av är sömn och om jag ska bli frisk och håla mig så måste sömn prioriteras fastän jag hellre vill dricka vin och bara vara. Smyger runt hos storebror, eller smyger som i släpar fötterna efter mig. Blir jagad av parfymdofter och plötsligt är det som om allt bara faller. Jag doftar och minns, minns alltet.  Öppnar fler flaskor och minns, 2004-nu på några få minuter. Och som den numera blödiga flicka jag är hemma här, faller jag en tår för det som var, inte var och funderar tänker om, tänker nytt. Men mest av allt ser jag ironin. Och ja, jag ser mönstret. Så kanske det stämmer, teorin om att lillasystrar faller för storebröder och motsatt, letar spår efter det trygga och onekligen verkar jag funnit det flera gånger om på flaska. Ser flaskan längst in och kan inte mer än skratta ännu högre med min hesa stämma, där står den, nyöppnad och nyinköpt. Trots humor och ironi så är de ändå mest av allt tragiskt att mönstret inte kan vara en tillfällighet, jag kan inte skämta bort det längre. Eller? Fast jag erkänner det om och om igen, vore han inte min storebror vore han the biggest fucking loce in my life. (Fast ja, det är han ju ändå men, kärlek som i kärlek) Och ja, här lyser den igenom febern, 39, min skostorlek står inpräntat på termometern trots att jag försöker med alla knep jag kan komma på. En dag till sen är det hemfärd och jag ska försöka ta hand om mig själv igen, är dömt att misslyckas, det är nu jag borde sjunga, det är nu jag tycker om min röst som bäst hes och lagomt nasal, och sjunger det gör jag besattheten har slagit till som alltid och samma låt går om och om igen. Mina ögon glänser, jag tror det är för att jag är på väg uppåt igen men nej, de säger att det är febern att jag sett lika ut sedan jag fick min första tand; lyckan ser ut att byggt bo hos min men icke utan det är feber. Tydligen ser det charmigt ut och ja, jag håller med och jag tror att dte är just den här glansen i ögonen jag är ute efter när jag sveper rosé, för atts vepa rosé är vad jag drömmer om. Här sätter vi punkt, det svammlas och praddlas och snart säger jag en rad för mycket. Banne mig, Stockholm vore suveränt nästa helg.