Retfullt.
Febern stiger igen. Jag vet, jag borde stannat hemma idag, imorgon, men, jag vill vara där saker händer och känslan av att komma hem och faktiskt känna att det jag gjort haft betydelse är befriande. Insåg när jag kisade framför dataskärmen att nya glasögon är ett måste snabbt, jag behöver se alltet lite klarare igen.
Ilskan har lagt sig, eller så är det bara tillfällig paus, för när tankarna nuddar det blixtrar det till igen, blir så trött på mig själv att jag ens orkar bry mig och att det faktiskt påverkar mig. Säger till mig själv; släpp det liksom, bry dig inte, skapa inte problem av det som inte är det men, tydligen säger jag det inte med tillräckligt stark röst.
Men, så hittar jag bilden nedan och, skrattanfallet är väl lika gigantiskt nu 17 år senare som då, att jag aldrig kan vara normal. (Sofie är minst lika skyldig, hennes skratt klingar lika nu som då där på andra raden, det var i denna veva vi vann varandra; inte fann utan vann -för Sofie var min första vinst.) 
åh, längesen man var här inne. på tiden o titta förbi igen :)
hahah, såå sött foto :D
men ursäkta mig, kan man bli sötare än så? fattar varför du haft så mkt hål i tänder;)
KRAMA T.
hahaha!!!! klockrent, skulle kunna varit taget igår lika gärna haha. sötnosen där!
hoppas saker och ting börjar reda ut sig, att du gör det du lovade i början på året gumman.... det borde vara du nu. bara du.
stor HUG!