När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Vet inte hur jag ska börja. Rösten sviktar och benen sviker. Tröttheten är störst och längtan efter sovmorgon större. En lång men ändå kort intensivt arbetande vecka är över. Peace & Love  2008 har packat ihop, fast för mig inte helt och hållet, marknadsundersökningen skall analyseras i flertalet veckor. Dagen ägnats åt rivning, vi checkade ut.

Det har på många sätt, mer än ord kan beskriva, varit en omvälvande vecka. Från fullkomlig lycka till stor sorg och saknad men, ändå trots tomheten också magnifik glädje. Som ett lyckobrus genom kroppen, sockerdricka bubblandes i varje ådra. Att vara närvarande i stunden, att fånga sekunder av total frihet. Bortom scener och ryggvärk. Tankarna flygandes högt i luften, stänga ute allt men ändå släppa in det bästa; musiken. Sena nätter, långa nätter, galna nätter. Fantastiska dagar. Jag tror, jag vet, jag känner det, morfar hade gillat att höra om allt jag gjort och skrattat åt mina beskrivningar av panikattacker av kissnödighet och fobi för bajamajor liksom den mycket speciella festivallukten som liksom bitit sig fastunder skinnet. Morfar hade låssats som om han visste precis vilka band jag pratade om, han hade grymtat över den där Håkan som inte kan sjunga och jag hade förklarat att om han varit där just där, hade han också rammlat omkull för den trollkarlsliknande effekt han faktiskt hade. Aldrig trodde jag väl att just Hellström skulle vara Hellström med stor "H", stort "H" som i "Han som kan få mig att släppa allt och bara njuta med gåshud över hela kroppen om och om igen, sockerdricka bubblandes konstant i över en timme" Men, det är inte bara Håkan som förfört mig festivalens sista dag. Sugerplum var makalöst häftigt, nyp-mig-i-armen-underbart, att höra och se. Rätt häftigt, där står dom, de små liven endast några år äldre än mig och plubliken är helt vild, galen och förälskad i Peace & Loves kanske mest lokala band, lokala världsartister. En strålande sista dag som avslutades med en lugnare känsla i magtrakten än tidigare. Nästa år ska jag vara där på riktigt hela festivalen.

 

Jag vinglade tillbaka. Lasse. Lasse. Lasse. Uppfylld av det bästa jag vet krampade smilegroparna och ögonen blixtrade av lycka. Korten är det mest ironiska av allt, lätt skakande hand ger inte de bästa av bilder men de bästa av stunder.

Av med tröjan och upp på scenen kom Timo. Att det är sommarens låt är det ingen tvekan om. Jag försökte hålla min sång så tyst det bara gick men stundvis tappade jag kontrollen fullständigt och kappitulerade. Och när tröjan åkte av var precis exakt en sådan stund. Du kan få mig hur lätt som helst är de vackraste av extra  speciellt när det sjungs i bar överkropp. (och ja, jag kan inte släppa bilden av gitarren mot t-shirtens forna plats, ironi och magi, och ja, jag vet, ibalnd ångrar jag allt stort för likhetnen går inte att förneka)

Kent. Kanske det inte blir svenskare. Var förvarnad om att kanske bli besviken, men icke. Varje stund varje accord var precis så fantastiskt som jag trots allt önskade. Även här var det under extra nummrens 15 minuter som jag kanske upplevde den mesta lyckan. Självfallet smärtade det stort, det var ju våra låtar men ändå, anar att tiden inte läker några sår men igår var första gången jag kunde lyssna, sjunga med och faktsikt bara njuta av minnerna som är förknippade med de där raderna. Det bästa av bästa stunder.

Det bar av hemmåt och aldrig förr har jag väl varit så nöjd som då.

För vissa har bara festivalen börjat, medan andra, som jag, är lagomt trött när nu snart dag fem börjar. Aldrig förr har jag sett så många glada människor på ett och samma ställe. Kom på mig själv under gårdagen med att reflektera över var jag egentligen befann mig. Borlänge är förändrat, om så bara för en helg, så är Borlänge en helt ny stad där allt glöder och sprakar av positivism och om bara solen strålat lite längre på kvällskvisten så hade "utomlands-vibbarna" varit ännu starkare. Känner mig som en turist i min egen region, känslan är rätt häftig. Vi tjämpade på i rejält tempo där på slutet och kännde oss mer än nöjda med oss själva (bildbevis:)


Melissas spelning var precis så som jag hade hoppats. Att låta ännu bättre än på skiva live är för mig fantastiskt underbart. Den där nya låten som ännu inte fått någon titel var kanske det bästa jag någonsin hört. Varje ord, varje fras var precis de orden jag söker. Gömmer mig bakom mina solglasögon. Kvällen fortsatte med Jason och ja, samma sak här, att det låter som på skiva fast på riktigt är för mig ovärderligt underbart. Tyvärr missade jag paradnummret men jag anar att det var magi. Slutligen tackade gårdagen för sig, min fjärde festivaldag men egentligen festival-festivalens första dag för sig med Mando och aldrig har väl mina knätofsar dansat som då. Kurbitsen lyste ur mitt hjärta och ja, jag är banne mig stoltast av alla över att vara dalkulla.  (Tjänade en 50-lapp igår när jag efter övertalan bräkte på ordentligt på klingande dalmål, hade de frågat samma sak under Mando spelningenhade jag inte ens tvekat utan gjort det naturligt) Idag väntar så Lasse, äntligen, som jag väntar, ska suga i mig varje ord. Kent ska jag också försöka orka stanna lvar för att lyssna på och jag bara hoppas, hoppas, hoppas att just min favorit spelas.

Jag gick till Harrys för att träffa henne. Att få en kram och känna att alla lämnar mig inte. Claras flytt smärtar. Och ja, Malin fick mig att bli ännu lugnare, på ett sätt som bara de bästa av vänner kan. Inga ord bara en lång kram. En lång efterlängtad sådan. Hon är bra hon, på ett sätt som ord inte kan beskriva, bara kramar. Det är så enkelt.

Dagen igår var oerhört mycket tyngre än dagen idag. Och bara tt formulera de där orden känns lite konstigt när jag läser dem, att det då var mörkare än idag. Stod där i det vita tältet, visste att när mobilen skulle visa "mamma" så var det över. Morfar vandrar över nya marker, nya slättar, nya stråk att plocka sina lingon vid, nya hål att pimpla ur, nya växter att njuta av. Det konstigaste av allt är att jag känner ett lugn, en frid, morfars smärta är över och kanske även vår andras -smärtan över att känna och se en älskad förändras och ätas av sjukdom. Det gick så snabbt. Jag tittar på kortet morfar skickade, 24 april och önskade mig grattis tillsammans med de där pengarna. Plötsligt blir det som pengarna skall gå till mer betydelsefullt än någonsin förut. Jag tror jag redan vet vad jag ska köpa. Morfar gillade aldrig Dalarna och egentligen tror jag han alltid kännde ett agg mot dalmålet mamma numera sjunger, men, trots det så vet jag att han älskade att komma till oss, komma till oss och dricka kaffe smaskandes på nybakta bullar, äta mat i mängder och äta en ännu större bit leksandsbröd till. Jag tror jag ska köpa den där ringen, ringen med dalahästen ursnidad, ha morfar med mig på fingret. Frågade om jag skulle stanna hemma, när de andra åkte i bilen för att hinna känna hans oerhörda värme en sista gång, mamma sa "morfar är stolt över dig" och det är det enda som betyder något, egentligen. När jag tråffade morfar visste jag att det var sista gången, han visste det också. Han mindnes mig, han tyckte min klänning var fin och att jag skulle se till att ha underbart skoj på examenssittningen. Precis som alltid blev det så som morfar sa. Examenssittningen var fenomenal, kanske överträffade den allt jag tidgare upplevt, det var som om något brann inne i mig en glädje och ett självförtroende som gjorde att alltet blev mycket mer skimrande och skrattet mer härligt. Morfar har alltid gett mig maximal uppmärksamhet, den kvällen; examenssittningen kändnes det som om morfars sätt att se på mig plötsligt återfanns på fler ställen, morfars något lätt skeva och skelande blick som vi skrattat så åt lyser alltid av värme och han lyssnar och nickar, skrattar och försöker överträffa, morfar ska alltid vara lite värre, berätta lite roligare historier och helt enkelt vara centrum för alltet, kanske jag har ärvt det, att bli förknippad med glädje och positvism är något alla borde sträva efter, det gör jag poch för mig var morfar glädjen själv, oavsett om han var uppklädd för dans eller stod med jordiga händer i landet. Morfar är sommar och det känns skönt att veta att fåglarna kvittrade, blommorna stod i blom, björkarna vajade och humlorna surrade när solen sken, den dag då morfar drömde vidare för alltid, alltid levande inom oss.     

Det känns ofattbart. Som om någon lossat en av klossbitarna mitt i tornet, man ser hur det sakta faller och väntar på det där ljudet när alla klossarna når underlaget. Det är som om jag ser mig själv, styckad i bit för bit, det dras ut lite försiktigt, fungerar rätt ok men när en av nyckelbitarna lossas så går det inte längre. Tornet välter och spelet är över. Valet kvarstår, bygga upp bitarna igen eller sluta spela. Jag tänker inte göra något val, det får helt enkelt bli som det blir, och om det blir så som det brukar så står jag kvar där och funderar med ånger som sällskap. Att jag hade ett val men valde fel, eller inte valde alls. Det värsta är att det kanske till och med gått så långt att jag numera ser det som den enkla vägen; att inte välja alls men egentligen är det också ett val. Att inte ta tag i situationen är ett val egentligen. Men, den här gången är situationen utanför min möjlighet att agera. Just nu. Det är en del av livet. Kanske den mest naturliga delen, kanske den mest befriande. Och ja, jag tittar mig själv i spegeln och funderar, funderar på allt det andra också, allt på en och samma gång. Inträng i en återvändsgränd, eller kanske är det helt fel ord, kanske jag befinner mig på en vändplan; att nu kan det bara bli bättre. För allas skull, när sommaren är som vackrast, när smärtan inte längre känns kanske är det då som solen lyser som starkast. Att alltid minnas. Jag ser dig i mina ögon, det är ditt hår jag ärvt, det är ditt skratt jag skrattar och ja, det är dina brunbrända händer jag vill krama, det är dina danssteg jag dansar med dina stora fötter under.  

Peace & Love. Konstant jobbande, kvällspasset.

Idag fast för ett år sedan packade jag väskan för en vecka. For till Uppsla för riktig vänskap och kärlekens skull. Upplevde de bästa av dagar och nu, ett år senare känns tiden då längesedan men samtidigt som nu. Det smärtar lite, kanske på ett bra sätt, för om det inte hade smärtat skulle det betyda att det som var inte betydde lika mycket som det gjorde och för mig, ja för mig var det allt. Snart bär det av igen, nästan samma syfte och jag tror magen kommer göra sig hörd när gatorna vandras upp och ned igen och när vinden blåser i träden. Uppsala blev något mer än bara en stad. 
 

Sommarens sommrigaste helg är över. Kanske det blev den regnigaste någonsin. Efter regn kommer solsken och efter solsken kommer regn, skulle lika gärna kunna vara titeln på mitt liv, regnbågen har förföljt oss hela helgen. Trots regn och innesittande kanske jag landat. Vissa stunder är luften svår att andas, instängd i en gigantisk påse utan hål. Kvävs utifrån, kvävs från det inre. Och allt jag vill är bara att få vara. Men inte vet jag, kanske är det som storebror sa, att det är så här man mår när man hemligheter har. Vi blev nostaligiska och citerade L; Allting går sönder till slut, det är bara en fråga om tid. Vi borde bara istället vara lyckliga över att vi faktiskt fortfarande kan andas, att vi kan gå och att vi kan se, att ta tillvara på det som finns. Att vara viktigast i våra egna liv. Att tillåta oss att bara vara själva. Ingen kan ta ifrån oss murarna om vi inte tillåter det. Vi formulerade de mest smickrande fraserna och tränade oss på att stå emot. Vi skrattade och kanske allting är precis så som det en gång var igen, fast ändå inte. Men, glädjen finns där och ögonen blixtrar på honom som de alltid har gjort och ska göra. För mig var hela helgen värd de där sekunderna. Vi beslutade att inte åka med utan istället göra det morfar nog vill att vi ska göra; skratta och få brunbrända ben, bada i älven och vara tillsammans. Vädret var emot oss men vi var både tillsammans och skrattade.

Sömn har stått  i centrum. På självaste midsommardagen väcktes jag dock av glädjande nyheter, Helena och familjen skulle anlända inom 30 minuter. Det som är speciellt med bästa vänner är att oavsett hur längesedan det var sedan sist så är det som om de dagarna, månaderna inte skulle finnas. Vi fortsätter som om livet är vårat gemensamma. En snabb uppdatering och lite lätta påtryckningar känndes underbart att få från den stora lilla ängeln. Hon tittade och nickade och jag lovade att följa henne.

En minst sagt annorlunda midsommar, men ändå som den brukar vara. Lite för mycket mat, lite för mycket regn, lite för mycket nysningar. Det är tryggt att vara hemma, känns som en värld av bomull, jag sjunker ner men tvingas upp när det är dags att åka igen. Hemma är där men hemma är också här, skillnaden är dock uppenbar, här är bomullen borta.Här är det jag, jag lite mer hårdhudad och ja, det är därför jag envisas med att trolla bort lockarna; min pondus sitter i håret.

Två bilder på en fyra dagars vistelse som trots
det beskriver alltet perfekt. Regn (och solsken)
och ett motstridigt hår på en klänningsklädd glad Emma.

Solen har äntligen tittat fram (tillfälligt?) Umgås med bror och njuter. Han vägleder och jag lyssnar. Inte enklare än så. Nu brukar de röda myrorna bitas och vattnet blivit beprövat. Kanske en hugorm eller två. Blommorna plockade och midsommarkrans bunden. Känner mig kvävd. Det är som om insidan kliar. Att jag aldrig lär mig, men kanske det är så det är, vissa saker går inte att lära utan måste genomlevas. I Stockholm skiner solen och himlen är blå, kanske vi skulle gjort som det fanns planer på; att bryta upp och åka iväg. Säg hav, säg skärgård och jag kommer springandes, och ja, det är redan sagt men uppenbarligen sviktar modet.

En intensviv vecka med för lite sömn. Fredag. Förra lördagen var den bästa. Massa umgänge men mest trötthet. Nästa vecka blir det motsatta fast ändå inte; massa umgänge och pigghet; måste klara av hela dagarna och nätterna. Sömn blir något för framtiden, nu vill jag njuta igen. Storebror hjälper. Jag vet preis som då att han har rätt.

Det här är midsommar (minus de svarta kläderna och den stickade tröjan)

Vill dra ett täcke över huvudet. När man släcker en ångest väcks en annan. Snart hemgång, väntar på besked. Näsblod i en timme är ett talande tecken kanske men, det är samtidigt något som får vänta. I Stockholm skiner solen, jag vill också. Längtar men fasar inför veckan, hur ska jag finna lust att leva på dagarna när jag bara längtar tills nätterna. Snart fotboll och en viss känsla av att jag kommer sprida ilska finns, taggarna är vassa som en igelkotts men som alltid är jag en mästare på att dölja dem väl tills det inte går längre. Kanske jag borde ryta ifrån oftare, förvåningen var ju stor och ganska skrattretande.

Ett telefonsamtal senare och taggarna är nedvässade.

Spökskriver. Slänger ihop fraser. Känner att skriva är vad jag vill, lusten har äntligen kommit tillbaka. Gävleresan som var tilltänkt att genomföras på förmiddagen skjuts på framtiden och avgår snarast. Bakat kakor och tydligen är det precis så man gör sig populär. Gårkvällen spenderades med de bästa av vänner, tröttheten var stor när klockan ringde men några jordgubbar senare hamnade jag nästan i poliskontroll.

Juni: Äntligen kan du slappna av och njuta av känslan att du har det mesta under kontroll. Du har skapat nya rutiner på jobbet och det börjar ge effekt. Du har inte samma behov av att övervaka allt som sker utan tillåter dig att vara ledig mellan varven. Du är en sann konstnärssjäl och behöver få utlopp för din kreativitet. Det blir en lugn period för dig. Du kommer ikapp både hemma och på jobbet.
Juli: Familjen står i centrum under hela juli. Du känner att du försummat dina närmaste och det vill du ta igen nu.
 Du unnar dig att leva för stunden vilket är ovanligt för Oxar.
Augusti: Du träffar många intressanta människor den här perioden. Du är mer benägen att släppa in nya människor i ditt liv. Venus påverkar dig positivt och det märks inte minst på din öppenhet.

Och samtidigt sammanfattas året;
Under våren får du möjlighet att prova nya utmanande men tids­krävande uppgifter. Du känner dig förvirrad av all positiv respons som du plötsligt får. Ekonomin blir stark under höstmånaderna och du kan unna dig något onödigt och dyrt. Är du singel kan du räkna med ett intressant 2008. Du kommer att möta många nya spännande människor och du saknar inte tillfällen till romans. 

En underbar helg. Många timmar med de käraste. Efterlängtade timmar med vänner som varit borta allt för länge. Tårtätande, skratt och tilllit. Världens bästa. Syskonkärlek är allt jag behöver.

Känner att det är dags. För första gången på länge längtar jag hem. Packar ned lite grejer och funderar på hur jag ska hinna allt. Två dagar; två bästa vänner som har kommit åter; födelsedagsfirande och mest av allt lugn och ro. Sömnbristen är extrem men, just nu får det lov att vara så. Organisationstentamen gick suveränt bra. Ett enda poäng ifrån max (och ja Stina, det är nu du kommer säga "vad var det jag sa") Underbart.

Magen värker och jag nästan spicker av trötthet. Är igång nu på allvar, dagarna är långa och humöret svänger. Bra eller inte bra. Dagarna går fort men ändå långsamt, är förvirrad och förvånad. Allt eller inget. Hejaramsor och burop. Midsommar närmnar sig och frågorna rasar in, vet inte. Vill ha lite mer tid och mer ork. Flyttlass och sommarflykter avlöser varandra och sommaren kommer bli minst sagt konstig men bra. Idag kom brevet vi skrev på sittningen, blev förvånad men kunde inte sluta skratta över mina egna ord, minndes ungefär vad som stod men blev ändå glatt överrumplad.