När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Sommarens sommrigaste helg är över. Kanske det blev den regnigaste någonsin. Efter regn kommer solsken och efter solsken kommer regn, skulle lika gärna kunna vara titeln på mitt liv, regnbågen har förföljt oss hela helgen. Trots regn och innesittande kanske jag landat. Vissa stunder är luften svår att andas, instängd i en gigantisk påse utan hål. Kvävs utifrån, kvävs från det inre. Och allt jag vill är bara att få vara. Men inte vet jag, kanske är det som storebror sa, att det är så här man mår när man hemligheter har. Vi blev nostaligiska och citerade L; Allting går sönder till slut, det är bara en fråga om tid. Vi borde bara istället vara lyckliga över att vi faktiskt fortfarande kan andas, att vi kan gå och att vi kan se, att ta tillvara på det som finns. Att vara viktigast i våra egna liv. Att tillåta oss att bara vara själva. Ingen kan ta ifrån oss murarna om vi inte tillåter det. Vi formulerade de mest smickrande fraserna och tränade oss på att stå emot. Vi skrattade och kanske allting är precis så som det en gång var igen, fast ändå inte. Men, glädjen finns där och ögonen blixtrar på honom som de alltid har gjort och ska göra. För mig var hela helgen värd de där sekunderna. Vi beslutade att inte åka med utan istället göra det morfar nog vill att vi ska göra; skratta och få brunbrända ben, bada i älven och vara tillsammans. Vädret var emot oss men vi var både tillsammans och skrattade.

Sömn har stått  i centrum. På självaste midsommardagen väcktes jag dock av glädjande nyheter, Helena och familjen skulle anlända inom 30 minuter. Det som är speciellt med bästa vänner är att oavsett hur längesedan det var sedan sist så är det som om de dagarna, månaderna inte skulle finnas. Vi fortsätter som om livet är vårat gemensamma. En snabb uppdatering och lite lätta påtryckningar känndes underbart att få från den stora lilla ängeln. Hon tittade och nickade och jag lovade att följa henne.

En minst sagt annorlunda midsommar, men ändå som den brukar vara. Lite för mycket mat, lite för mycket regn, lite för mycket nysningar. Det är tryggt att vara hemma, känns som en värld av bomull, jag sjunker ner men tvingas upp när det är dags att åka igen. Hemma är där men hemma är också här, skillnaden är dock uppenbar, här är bomullen borta.Här är det jag, jag lite mer hårdhudad och ja, det är därför jag envisas med att trolla bort lockarna; min pondus sitter i håret.

Två bilder på en fyra dagars vistelse som trots
det beskriver alltet perfekt. Regn (och solsken)
och ett motstridigt hår på en klänningsklädd glad Emma.