När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det känns ofattbart. Som om någon lossat en av klossbitarna mitt i tornet, man ser hur det sakta faller och väntar på det där ljudet när alla klossarna når underlaget. Det är som om jag ser mig själv, styckad i bit för bit, det dras ut lite försiktigt, fungerar rätt ok men när en av nyckelbitarna lossas så går det inte längre. Tornet välter och spelet är över. Valet kvarstår, bygga upp bitarna igen eller sluta spela. Jag tänker inte göra något val, det får helt enkelt bli som det blir, och om det blir så som det brukar så står jag kvar där och funderar med ånger som sällskap. Att jag hade ett val men valde fel, eller inte valde alls. Det värsta är att det kanske till och med gått så långt att jag numera ser det som den enkla vägen; att inte välja alls men egentligen är det också ett val. Att inte ta tag i situationen är ett val egentligen. Men, den här gången är situationen utanför min möjlighet att agera. Just nu. Det är en del av livet. Kanske den mest naturliga delen, kanske den mest befriande. Och ja, jag tittar mig själv i spegeln och funderar, funderar på allt det andra också, allt på en och samma gång. Inträng i en återvändsgränd, eller kanske är det helt fel ord, kanske jag befinner mig på en vändplan; att nu kan det bara bli bättre. För allas skull, när sommaren är som vackrast, när smärtan inte längre känns kanske är det då som solen lyser som starkast. Att alltid minnas. Jag ser dig i mina ögon, det är ditt hår jag ärvt, det är ditt skratt jag skrattar och ja, det är dina brunbrända händer jag vill krama, det är dina danssteg jag dansar med dina stora fötter under.