Inte alls personligt.
Humöret når nya höjder och därefter bottennoteringar. Jag susar runt i min egen berg-och-dalbana, huvudet ned fötterna upp eller hur det nu var. Jag kan inte sånt här.
Rullande klot.
Ofärgad färg
Humöret svänger. Jag skrattar för mig själv och blir nästan chockad över att jag kan.
Snö. Vit jäkla underbar snö.
Något bortom bergen.
Värme i kylan.
Vackert.
Element
En del väntar på att de ska se ljuset i tunneln. Varför inte ta ett kliv framåt och tända det där jäkla ljuset själv?
Kom igen.
Nystan.
Jag vill le så att ögonen lyser. Jag vill le på riktigt.
Ännu ett besked.
Ännu ett avsked.
Vad är meningen med att leva om man inte får leva klart?
Vid ytan.
När livet stannar.
Jag tar en paus från världen.
Jag tar en paus från bloggen.
Jag tar en paus för att inte ångra mina ord, inte ångra att jag skriver för mycket om det som jag lever mitt i, det som nu händer i min verklighet. Från ett steg i livet till ett annat. Hellre förlora en minut av livet än livet på en minut. Jag sluter mig innåt och ska bygga på det som rasat med vännerna till hantlangare. Ett skyddsnät av vänner som möter mig när livet faller, när livet stannar.
När jag nu tar min paus från alltet. När jag nu packar ihop livet. När jag nu måste se till att plåstra om mig själv passar jag på att uppmärksamma två bloggar som är speciella för mig, de ingår inte i min dagliga ritual men ändå glömmer jag inte av dem, de är värda att läsa, de är värda uppmärksamhet;
Emil, eller JD som jag känner honom som bäst, fann min blogg i bloggosfären.Genom att JD fann min blogg fann jag hans som nu gått vidare och blivit till en annan sorts blogg men, JD är värd att uppmärksammas för han funderar på det stora och lilla, vardag och fest. Om jag kännde JD på riktigt tror jag att vi hade varit nära vänner men, i dagens verklighet är vi vänner genom bloggen och det tycker jag är ganska märkligt fantastisk.
Clara lägger pussel precis som jag, den största skillnaden är att hennes bitar verkar passa. Clara fann jag med en hård plasthatt på huvudet den där dagen på bygget i början av hösten. Det var en solig dag och sedan dess har Clara fortsatt sprida solsken i mitt liv och nu även genom det skrivna ordet på hennes nya blogg. Clara är precis så som jag önskar att jag var. Hon sprudlar av liv, pratar göteborska och skrattar mycket, hennes blogg har ett djup och glimten i ögat.
När livet börjar igen, ses vi. För livet har en förunderlig förmåga att läka sig självt, jag måste bara låta det den tid som behövs och tro på att det går att fortsätta vandra även i nya fotspår, nya steg, nya banor.
När livet kommer åter.
Målinriktad.
Färdiga; gå.
Uppsatsen är klar. Den politiska kulturen i de två kommunerna är kartlaggd, om det nu är möjligt att kartlägga värderingar och inneboende åsikter. Känns bra och känns riktigt; viktigt. Regnet utanför avspeglar mitt humör. Konstigt hur det kan finnas så mycket vatten, innombords. Idag agerar jag likt förr, idrottskvinnan i mig lägger upp strategier och psyket ska knakas rätt. Startskottet ska avlossas.
Liten i det stora.
Paketera rätt
Att gå på gala (typ).
Imorgon blir vi klara. Vi håller det psykiska tidschemat och fredagen kommer bli korrläsningens dag. Mycket jag gjort som jag ska göra, jag har inte gjort det jag inte ska göra, min psykiska närvaro är lite mer och bättre. Galenskap och gala. Snart ska grammisar delas ut, kanske den enda prisutdelning som jag faktiskt måste ta del av. Alla dom jag gillar bäst är nominerade, den här kvällen behöver jag. På med finskorna, nu.
Bergstopp.
Stina och jag har pulsat i snön. Suckat. Frustat. Pustat. Känner mig lite lättare för stunden. Sticka huvudet i snön. Gärna men, mest av allt skidor på. Lycka bakom ett par skidglasögon. Det är tisdag.
Den gammla vägen mot stunder då tankarna försvinner.
Den verkliga verkligheten.
Det har inte varit något snöbollskrig, men ett krig inombords. Vem vinner och vem förlorar?Så var man där igen, den gammla reflexen; fingrarna. Ångesten och förnedringen som på beställning men ändå gör jag det. Men nu är jag starkare, nu kommer jag inte falla på riktigt, idag är bara en engångsföreteelse.
Att lyssna.
7 januari.
Nedförsbacke i uppsatsen.
Att gapa över mycket.
Jullov.Under min vistelse söderut har lov varit något jag argt förklarat inte existerar i min verklighet. Jag har inte ens julledighet utan vad jag har är föreläsningsfria dagar. Inte semester, inte lov, inte ledighet utan någon konstlad slags frihet som kännts allt annat än fri. Men, vissa dagar har jag tagit mig friheten att vara helt fri, jag har gjort små ting jag längtat efter hela hösten:
Det har nog varit en rätt bra tid där nere, trots allt.
Bandat.
Säg något snällt.
Blev inte bubblande skratt utan en välbehövlig tupplur på tåget.
Vänner, vad skulle jag göra utan dessa ljus? Kloka ord, stora ord, de rätta meningarna. Oron är mindre men där, men mindre; mycket mindre. Imorgon ska jag sova bort dagen, veckan som väntar ger både rynkor och grått hår: Uppsats ska färdigställas, tentapluggande ska ske, där emellan ska allt det där andra ske.
Eftertanke.
Helgens planer är inställda, istället ska jag gräva där jag står, nästan. Jag ska åka tåg och komma åter. Solstrålarna kommer nå mig, idag ska jag skratta med dom andra, måste ta vara på stunden för man vet inte när det tar slut. Inte bara drömma utan uppleva. Ta för sig av livet medans det levs. Jag strukturerar för kommande tid, var sak i sin mapp med sin alldeles egna gula lapp, om jag skulle packetera mig själv i en av dessa mappar och märka dem skulle rubriken vara enkel och kursiv; "frusen".
Stoppar här.
Att dagdrömma.
Salt.
Att minnas; 2007.
Slukar årskrönikor och årslistor samtidigt som jag förundras över att de missar det jag tycker har varit viktigast i år. Jag menar inte det där stora händelserna utan de små, de små händelserna som gav ringar på vattnet, gav mersmak på livet och som gjorde mitt år till ett år att minnas. 2007 var bäst men 2008 blir ännu bättre: 2007 var startskottet för 2008. Ett år är en lång tid, det är 365 dagar, 53 veckor och 12 månader. 365 dagar, 53 veckor och 12 månader från mörker till ljus, från ljus till mörker, att plågas i uppförsbackar och joggar med ett leende nedför, att mötas, att skiljas och att sakna.(Åtminstone är det min verklighet)
2007 har varit de underbara stundernas år; sådana stunder då det känns som om tiden står stilla för en stund. Ett hål att andas i som ger bubblande glädje men, de svarta stunderna har också funnits och, hopat sig på höstkanten men, för att uppleva skratt måste tårarna rinna ibland. De underbara stunderna: Den där efterlängtade kvällen i början av januari, de där små orden i början av februari, den hjärtansfyllda dagen där mitt i, skratt och nya gemensamma minnen. Födelsedagsfirande, musik i massor. Tågresor axel mot axel, signaler i natten, mötet i trappuppgången, bilresor. Nya vänner. Gamla vänner. Okända vänner. Flyttkartonger. Nattliga samtal om det stora och det lilla, samtal där det stora jobbiga förminskats och det lilla bra förstorats. Enkelsäng och dubbelsäng. Solglimtar bland molnen. Nya former av det goda. Ett år. Ett år av lycka. De fina stunderna har varit flest och de goda stunderna fler. Året då medvind blåste ofta och motvind lite mer sällan. Året då jag tog chanserna och visade mig på styva linan, jag kastade mig ut och vågade vara jag. Jag gav lite mer och fick lite mer tillbaka. Jag vågade tro när andra tvivlade, men jag funderade också ibland men, det mesta går att finna en förklaring till eller mod i.
2007 var som underbarast den där dagen i hagen i slutet av juni; kossor som råmar, uppvikta jeans, vind i håret, skratt, klättrande över gärdsgårdar, andan i halsen, prästkragar och midsommarblomster, berättelser om då och solsken. Tillsammans. Tillsammans i hagen med vattnet vågandes mot strand.
2008; vägen kommer att vara krokig och många beslut att fatta med tårar i ögonen men, beslut som förhoppningsvis leder till något ännu bättre. Flyttkartonger? Våren är utstakad medan hösten känns mer än oviss. Plötsligt är framtiden här. Det är dags att gå vidare på nya stigar; igen. Ofattbart att det gått tre år sedan som jag viftade med den vita mössan och sjöng mig hes av glädje. Det som nu väntar är större och mer men ändå känns det mycket mer avlägset än den där dagen för tre år sedan. På något sätt ordnar det sig till det bästa, bara viljan finns blir förändringar till något bra. Jag ska fortsätta att prioritera och ta mig tid att bara vara. 2007 ska sättas på repeat, men bli ännu bättre; 2008 ska jag ska umgås lite mer, skratta mer ofta, våga ännu mer, satsa ännu mer, tro på mig själv, tro på att vänskapen är stor men kärleken är störst. Inse att avstånd inte behöver vara något negativt. 2008 ska jag samla på stunder, på upplevelser och njuta av det som pågår. Jag ska fortsätta ha höga mål och ribbor i topp. 2008 tar jag steget ut i vuxenvärlden på riktigt, jag kommer snubbla och falla men, jag kommer resa mig igen då med en fil.kand. i bagaget.
2008 är vänskapens, (tågresornas) och kärlekens år. Mitt år.
Årets möte: De nya vännerna
Årets upplevelse: Upplandsslätten
Årets händelse: Ord viskandes i nattens mörker
Årets "om jag fick göra det ogjort": Uteblivna utlovade samtal och brev
Årets lärdom: Att prioritera rätt är att först göra fel; att säga nej behöver inte betyda något negativt.
Årets visdomsord: Tillsammans är man mindre ensam