När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det räcker nu. Jag orkar inte mer, lusten tar slut och det känns som om allt går alldeles för snabbt men ändå står stilla. Jag vill inte höra ett ord till. Nu har vi lidit nog, vi lider redan tillräckligt. Jag ser mig själv springa runt och inte riktigt veta var jag ska ta vägen. Kanske tiden har hunnit ikapp. Kanske jag har hunnit ikapp tiden. Några minuters samtal och plötsligt förstår jag allt som jag velat förtränga. Jag försöker leva för stunden och strunta i konsekvenserna men nu är det stopp igen. En hamburgare och ett telefonsamtal, någon säger sanningen och jag fattar äntligen. Det är nu jag sjunker in i min egna bubbla och den här gången tänker jag låta det ta tid, inte sträcka ut handen för att liksom ropa på hjälp utan nu måste jag ta itu med det som skaver och inte lura mig själv igen. Ta itu med blodet och erkänna sanningen. Ha vännerna som skimrande glädje och behålla resten för mig själv för det här är min ensak som jag måste reda ut på mitt sätt.

....

Alla har sitt sätt. Ingen är fel, inget är rätt. Jag förtränger och försöker fylla dagen med sånt som håller humöret uppe. Inte sånt som är nu, nu när jag är själv och tänker. Fast det är klart att jag ska få tänka, klart man tänker och fudnerar, förstår inte och vet inte om jag vill förstå. Jag vill att allt ska vara som vanligt, att sjukhuset ska vara något för andra och inte för oss. Jag vågar inte gå dit nu, det blir för påfrestande och vad han behöver är inte en ledsen lillasyster. Jag har fullt upp. Skriva projketplan som ska på tur redan på onsdag, konceptet är redan köpt nu ska jag bara förfina och göra det till mitt. Samtalen får vänta, jag kan inte ringa med tjock röst och be om trevligheter. Måste torka tårarna och fräsa ur. Ikväll blir det bowling, det är då jag trivs som bäst -bland människor som får mig att skratta och lysa upp, jag inbillar mig att det är precis vad han vill, att jag ska leva livet medans jag kan och leva lite för honom också.

I magasin för den äldre generationen finns alltid krönikan med. "Vad jag önskat jag vetat vid 25". Krönikorna får mig att stanna till i bläddrandet, funderar och funderar ännu lite mer, tänker att jag har många år kvar. Förra veckan i väntan på bättre tider fann jag en ny variant. "Vad jag önskat att jag vetat vid 20". Jag insåg att jag passerat stadiet och att kunskapen lägger sig på hög, vetskapen om att saker och ting inte alltid blir som man önskar men, kan bli rätt bra ändå.

Jag önskar att jag vid 20 hade vetat att livet är tungt, bäcksvart och alldeles underbart. Att oavsett hur djupt fallet är så har livet en förunderlig förmåga att läka sig självt. Ärren kvartsår som en påminnelse men, det slutar faktiskt göra ont. Det är bättre att visa sina sönderskrubbade knän istället för att bygga upp en falsk fasad. Vad som är viktigt är insidan, vad som är viktigast är att göra alla val utifrån sig själv -ingen annan kan välja vad jag ska göra. Att ta vara på stunden, inte leva så många år i förväg utan leva i nuet. Att inte springa genom livet utan stanna upp och andas. Att våga hoppa utan fallskärm, låta andra fånga mig i fallet.

Vänskap är en tvåvägskommunikation, ge energi till det som ger energi tillbaka. Vänner kommer och går, var lyhörd och knyt kontakter för kontakter är möjligheter. Minns det som var bra och lär dig av det dåliga. Tänk före lagom mycket. Våga ringa det där samtalet, våga riva murar och visa känslor. Att göra fel är att ibland göra rätt. Vi gör fel men, är aldrig fel. Livet är fullt av omvägar och sidospår och att våga gå på nya stigar kan leda till nya vägar. Att bryta mönster. Sträck på ryggen och ta plats, ingen kommer ge dig plats utan plats armbågar du dig fram till. Om du vill ha uppmärksamhet se till att väcka uppmärksamhet. Våga ta chanser och marknadsför dig själv, spring ditt eget lopp och vinn seger efter seger. Vad du är, är alltid viktigare än vad du gör.

Kärlek gör ont. Alldeles för ont men, ger mer. Ger merskak på livet. Att våga ta chansen och trampa på tår. Stick dig på rosentaggar och gråt, kärlek är värd all smärta. Förlorad kärlek är inte bortkastade år utan år av lycka då. Antingen växer man samman eller blir nya grenar på trädet. Ge av dig själv men ge inte allt. Tappa inte fotfästet i jaget. Vänskap är viktigast. Förlåt dig själv för det som varit och säg förlåt till andra. Vi har rätt att inte vara som vi en gång var. Vi har rätt att förändras och utvecklas.

Livet kan ta slut. Slutet går snabbt. Det här är inte genrep utan själva föreställningen. Livet är en balansgång. Berätta vad du känner, visa vad du känner och agera som om varje dag vore den sista. Livet är fullt av gropar, vissa bottenlösa. När livet stannar måste någon trycka på play igen. Livet är föränderligt och resan måste gå vidare trots att passagerare saknas. Livet är allt annat än rättvist, ta vara på det du fått, dina talanger och förmågor. Våga sjunga med brusten röst och skratta åt sorgen. Mörka moln trängs undan av små stålar av ljus. Hur vi har det beror helt och hållet på hur vi hanterar det som händer oss. Motgång kan vara trappsteg till framgång. Att leva är att välja, att inte välja är också ett val.

Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart. Jag är den viktigaste personen i mitt liv.

Som jag har längtat. Nu är jag tillbaka. Kanske tisdagarna blir som de ska vara igen. Visst lite ont gör det att inte få sitta på min stämma men, konstigt vore det väl om jag kunde klampa in som om inget hade hänt. Förutom musik fick jag den efterlängtade sömnen i min riktiga säng, min säng sedan barnsben men, timmarna hade gärna kunnat få vara fler.

Jag köpte mitt block för flera år sedan, innan åsikter i tryck på detta vis intog modet. Nu finns blocken igen på och jag skyndade hem för att rota fram mitt och skratta åt vad som stått innan jag rev ur sidorna och flyttade dem till mer säkert ställe.

Äntligen. Efter en evighets evighet förenades vi igen. Att bara vara och utan att behöva förklara. Clara är precis så som jag önskar att jag vore. Det är så enkelt, så lätt. Ett skratt, en hostning och vi förstår samtidigt som vi inte förstår tingen i vår omvärld, vi förstår inte hur saker kan bli som de blir. Förstår inte hur det ska gå, hur jag ska kunna vinka hejdå till glädjen som hon ger.
 
Att springa in i en kaktus, sticka sig på en rosentagg, att snubbla på taggtråd och ändå inte säga något mer än aj. Henriks stora hjärta rymmer egenskaper som fler borde äras med att äga, han förstår, säger de rätta orden foch astän jag inte vill så förstår jag att han har rätt, som alltid. Ibland är det ok att ge upp och skaka på huvudet åt vansinnet. Men ibland går det inte, det är som en godispåse mitt i veckan, frestande och lockande och man faller för begäret. Henrik säger orden som ringer i öronen men, det är svårt att förstå, det är svårt att vara den svaga.

Emma säger:
"Åh Henrik varför finns det inte fler som du?"

Herik säger:
"Fråga Eddie och Marianne"  

Klockan har just passerat lunch och jag har kramp i smilegroparna. Gigantisk blombukett och nybakta kaloribomber kombinerat med samtal om allt. Trots åldersskillnaden är det som om vi alla var på samma ställe. Mina "arbetskamrater" och det känns så underbart bra, hoppas allt går igenom och detta kommer vara mitt i minst ett år framöver. Jädrans vad jag hoppas och vill det här. Människor som bryr sig och ser. Pusselbitarna faller på plats och deras kommentarer och åsikter väger tungt.

Idag levererade brevbäraren ännu ett tungt brev. För första gången i mitt snart 22-åriga liv ska det skattas på riktigt. Skatta inkomst som i lön. Ironiskt nog visste jag inte ens vad jag tjänat 2007 men det blev en minst sagt glädjande överraskning, att jag dessutom kommer få tillbaka ett belopp med fyra, nästan fem siffror känns också helt ok, till och med väldigt ok men, att från början sluppit betala de där pengarna hade varit ännu bättre men, nu gillar jag läget. Den där nästan inplanerade resan över Atlanten i juni blev plötlsigt väldigt central igen, men det går inte eller jo, det går men, läget är ett annat nu.

Pris till aprils tråkigaste söndag. Gjort mycket nytta, plöjer genom boken trots sprängande huvudvärk. Men, mest har jag tråkigt. Vaknar och har tråkigt, klockan tickar och jag har tråkigt och snart är det väl läggdags och jag har fortfarande tråkigt. Och vad fan är tråkigt för ord? Hur kan man ens vilja komma på fenomenet? Tråkigt.

Sitter på min prinsesskudde och blandar nytta med nöje. Den nya kursen blir nog bra, känns som om jag är inne i ett stimm av teorier och metaforer men, det är ju det jag gillar. Att få tänka själv, att tillämpa och utforska. Vet inte hur jag ska göra, ska jag söka jobben och kurserna eller ska jag luta mig tillbaka (?) Beslut är inte min grej, beslut får gärna fattas av andra bara jag får vara med och bestämma. Boken på 680 sidor är tung men inte tyngst.

Sommarminnen eller nått sånt. Stockholm boggie. Konstiga dagar galna nätter. Johanna (min hemliga idol och gud sedan mötet då; 05) jobbar på Aftonbladet och jag är nöjd på mitt sätt, jag har säkrat sommaren och snart, snart hösten och framtiden. Johanna är imponerad av mig och det är storslaget, nästan så bra att jag sjunger. Spelar roll om man har ankrumpa och tar plats i några veckor till, det ska väl kanske kännas att man lever (typ). Finns nått bra med allt, kanske är jag inte lika rädd för stick längre, det har stuckit länge i mig nu; smärta, lycka och nyss nålar men mest glädje fast senaste veckan uppblandat med irritation. Stick mig mer, getingstick av bubblande glädje och skratt. Västerbron och jag vill bada vid mina sjöar; Väsman och Rämen eller en badbollsbadande med en fnissig Sofie. Sommartiden (hejhej). Malin tror den här sommaren blir bra; jag tror den banne mig blir bäst.

Galet. Jag som trodde att idag skulle vara startskottet för allt bra. Jädra Tisken. Jädra kärringar som lyckats glömma informera mig om läget efter. Ska sluta längta efter händelser och inplanerade skeenden. Det verkar som om jag får fortsätta gömma mig för världen, jag skämms och skrämms av att det aldrig kan bli bra. Blir så trött. Förra fredagen spenderades på akuten, nu är jag åtmindstonde hemma vilket i och för sig är en förbättring men, vill att det ska vara som vanligt. Vill kunna gå utan att vagga och sitta utan att ha min prinsesskudde i högsta hugg. Alla svordommar jag kan på svenska, engelska och spanska har jag spytt ur mig, kanske tur i oturen att jag inte kan fler språk. Telefonsamtalen är vad som gör min dag, eller snarare de (den)  på andra sidan linjen.

Jobbar fast jag inte får; planerar nästa veckas resor. Pratar med Henrik och han menar att mina nuvarande bravader är precis vad man vill läsa om på blogg. Inte. Jag kan bara konstatera att kirurgtejp är fenomenal till det mesta. Att slangar gör ont. Att stygn kliar. Att inte kunna klä sig själv är förnedrande. Att höra Henrik säga "jag är jätte lycklig" är galet uppiggande. Jag har tråkigt, jag tappar ord och jag vill ut i solen. Men jag kan ändå instämma med Henrik fast, med vissa korrigerigar; det kan bara bli bättre nu.

Tillbaka. Ankrumpa och värk. Men, jag mår bra nu. Det var värt all smärta och alla tårar. Rädsla och förtvivlan. Vishet och ovisshet. Vet inte vad som var jobbigast om det var värken, smärtan, väntan, provtagningarna, operationen eller att vakna upp igen. Vakna upp och inse att hela jag var ett sladdbarn. Uttagen var för många och smärtan av opertaionen var inte alls lika outärlig som åsynen och smärtan av kontakterna in i mig. Fåning ja, men när man är sjuk och ligger på sjukhus får man vara liten igen, det har vi kommit överens om bror och jag. På sjukhus får man vara barn igen och be om klistermärken, Bamseplåster och hallonsaft. Om en vecka tas stygnen bort och det där andra, då hoppas jag att allt blir som det ska bli. Mest smärtsamt är ändå trots allt, det jag missar denna vecka, alla resor och alla skratt och all tid. Men, man rår inte över vad som sker ibland, livet snubblar på sig själv, typ.