När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Alla har sitt sätt. Ingen är fel, inget är rätt. Jag förtränger och försöker fylla dagen med sånt som håller humöret uppe. Inte sånt som är nu, nu när jag är själv och tänker. Fast det är klart att jag ska få tänka, klart man tänker och fudnerar, förstår inte och vet inte om jag vill förstå. Jag vill att allt ska vara som vanligt, att sjukhuset ska vara något för andra och inte för oss. Jag vågar inte gå dit nu, det blir för påfrestande och vad han behöver är inte en ledsen lillasyster. Jag har fullt upp. Skriva projketplan som ska på tur redan på onsdag, konceptet är redan köpt nu ska jag bara förfina och göra det till mitt. Samtalen får vänta, jag kan inte ringa med tjock röst och be om trevligheter. Måste torka tårarna och fräsa ur. Ikväll blir det bowling, det är då jag trivs som bäst -bland människor som får mig att skratta och lysa upp, jag inbillar mig att det är precis vad han vill, att jag ska leva livet medans jag kan och leva lite för honom också.