När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Kalgomålen fortsätter att rammla in. Stina är hjältinna och trots sin uppsvällda hals ska hon agera taxi dom där högst 800 metrarna till vita rockarna. Vi ska under de där metrarna hinna med en uppdatering också om allt, få skratta och skaka på huvudet åt livets ironi. Konstigt att vi två numera vandrar i nästan samma spår, fast konstigt bra. Väcktes av ego-boostning. SACO ville prata med teamledaren för de mässor vi genomfört och få tips som de kan skriva med i årets mässguide. Tydligen har ryktet spridit sig;att vi gjorde bra ifrån oss och ja, kanske att även jag gjorde ett bra jobb. La på yrvaken och det ringde igen, trasslade mig ur täcket och klafsade fram till datorn, skulle kunna jubla över mycket men inte idag; inte nu. Men lite glad är jag, att få uppskattning för det man gör betyder mycket och ibland betyder det mest. Lyssnar på Winnerbäck och vaktar brevinkastet i väntan på posten. Stina inleder min eftermiddag sen kommer Malin och fortsätter sprida solsken, måndagar kan vara rätt ok om man inte hade sprängande huvudvärk för tredje dagen samt blivit beroende av tabletter var sjätte timme. I övrigt är beslutet om att inte läsa den där extra, extra kursen ett bra beslut jag måste ju ändå välja bort sådant som jag redan gjort.