Tivoli.
Beskedet som var tänkt att vara befriande och skönt bryr mig inte ens, "du har bra läkkött" var inte heller särskilt kul. Jag vet vad jag har och inte är det bra läkkött. Det är metaforiskt så det blir komiskt. Det kliar inombords. Organiserar andras tid och tänker över min egen. Storebror är påväg och just nu är det allt jag behöver. Mitt eget kött och blod förklädd till den allra bästa av vänner. Sedan Clara för ventilation innan jag ska plåga mig själv med Sunes jul vilket inte alls borde vara plågsamt men nu är det så, gör så ont att skratta. Ännu mer komiskt är att det är 11-13 igen och jag kan bara hoppas på att dessa datum uteblir i maj, för som det verkar är dessa dagar inte rätt.
Det bästa som finns.
Hittade den där skokartongen fylld av minnen. Bra och mindre bra. Roliga och skrattretande. Tårfyllda och rödsprängda. Saknaden växer till det som var förr. För långt borta för en kram. Vänner kommer och går men, vissa vänner förblir vänner i evighet. Riktig kärlek utan konstigheter. Systerskap och brödrarskap så enkelt det kan bli. Inga konstigheter inga ord men ändå alltid: Vänskap. Ögonblick fångade på bild, ögonblick fyllda av historik.
Helena, Christoper, Henrik, Daniel, Jenny och alla dom andra.
Helena, Christoper, Henrik, Daniel, Jenny och alla dom andra.
Över en kopp kaffe.
Klockan har just passerat lunch och jag har kramp i smilegroparna. Gigantisk blombukett och nybakta kaloribomber kombinerat med samtal om allt. Trots åldersskillnaden är det som om vi alla var på samma ställe. Mina "arbetskamrater" och det känns så underbart bra, hoppas allt går igenom och detta kommer vara mitt i minst ett år framöver. Jädrans vad jag hoppas och vill det här. Människor som bryr sig och ser. Pusselbitarna faller på plats och deras kommentarer och åsikter väger tungt.
Skrattretande skatt.
Idag levererade brevbäraren ännu ett tungt brev. För första gången i mitt snart 22-åriga liv ska det skattas på riktigt. Skatta inkomst som i lön. Ironiskt nog visste jag inte ens vad jag tjänat 2007 men det blev en minst sagt glädjande överraskning, att jag dessutom kommer få tillbaka ett belopp med fyra, nästan fem siffror känns också helt ok, till och med väldigt ok men, att från början sluppit betala de där pengarna hade varit ännu bättre men, nu gillar jag läget. Den där nästan inplanerade resan över Atlanten i juni blev plötlsigt väldigt central igen, men det går inte eller jo, det går men, läget är ett annat nu.
Pool
Idag kom paketet som jag väntat på. I och för sig har väntan varit ok, att skivan varit slutsåld är bara trevligt. Efter tredje lyssningen är jag totalt såld, nu sitter små rader och gnager. Som alltid de rätta orden i rättan tid. Allt går att rellatera till alltet eller till inget. Grymma texter, fraser och ord staplade på varandra. Det här inte p3 pop utan nu är det rätt igen, så exakt.
"Det är sättet du rör mig på och sättet du får det svåra att bli lätt. Det är sättet du sover och sättet som du vaknar och vänder dig nära. /.../ Det är sättet du fångar mitt dåliga humör och på nåt sätt gör allt bra."
"När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt rum känns så stor att du inte kan andas. Blunda då hårt och viska att, allting kommet bli bra. "
"Det är sättet du rör mig på och sättet du får det svåra att bli lätt. Det är sättet du sover och sättet som du vaknar och vänder dig nära. /.../ Det är sättet du fångar mitt dåliga humör och på nåt sätt gör allt bra.""När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt rum känns så stor att du inte kan andas. Blunda då hårt och viska att, allting kommet bli bra. "
Det man inte har i huvudet får man ha i väskan (eller?)
Tydligen är jag dåligare på att gömma saker än vad jag anade. Uppenbarligen har jag ännu dåligare minne. Städning av garderoben innebar fynd av nya väskor. Nya som i att prislappen sitter kvar. Lite senare ringer telefonen och tydligen har någon städat min andra garderob och gjort ungefär samma fynd där. Summa; x antal "nya" väskor jag missat och den där nyhetskänslan är som bortblåst, undrar vad jag tänkte när jag stod i kassakön med dem som sällskap. En glimt.
100 sidor senare. Pratar minnen och händelse då. En alldeles galen sommar och suveräna kvällar med alldeles för mycket bra skeenden för att placeras i historien. Ögonen svider, borde fixa en tid och investera i nya bågar; det är dags nu. 100 sidor på en dag är nästan 100 för lite men, jag är sjukskriven och har rätt att slappa och se ut därefter.I regnet.
Kalgomålen fortsätter att rammla in. Stina är hjältinna och trots sin uppsvällda hals ska hon agera taxi dom där högst 800 metrarna till vita rockarna. Vi ska under de där metrarna hinna med en uppdatering också om allt, få skratta och skaka på huvudet åt livets ironi. Konstigt att vi två numera vandrar i nästan samma spår, fast konstigt bra. Väcktes av ego-boostning. SACO ville prata med teamledaren för de mässor vi genomfört och få tips som de kan skriva med i årets mässguide. Tydligen har ryktet spridit sig;att vi gjorde bra ifrån oss och ja, kanske att även jag gjorde ett bra jobb. La på yrvaken och det ringde igen, trasslade mig ur täcket och klafsade fram till datorn, skulle kunna jubla över mycket men inte idag; inte nu. Men lite glad är jag, att få uppskattning för det man gör betyder mycket och ibland betyder det mest. Lyssnar på Winnerbäck och vaktar brevinkastet i väntan på posten. Stina inleder min eftermiddag sen kommer Malin och fortsätter sprida solsken, måndagar kan vara rätt ok om man inte hade sprängande huvudvärk för tredje dagen samt blivit beroende av tabletter var sjätte timme. I övrigt är beslutet om att inte läsa den där extra, extra kursen ett bra beslut jag måste ju ändå välja bort sådant som jag redan gjort.
Prisutdelning.
Pris till aprils tråkigaste söndag. Gjort mycket nytta, plöjer genom boken trots sprängande huvudvärk. Men, mest har jag tråkigt. Vaknar och har tråkigt, klockan tickar och jag har tråkigt och snart är det väl läggdags och jag har fortfarande tråkigt. Och vad fan är tråkigt för ord? Hur kan man ens vilja komma på fenomenet? Tråkigt.
4 ansökningar.
Sitter på min prinsesskudde och blandar nytta med nöje. Den nya kursen blir nog bra, känns som om jag är inne i ett stimm av teorier och metaforer men, det är ju det jag gillar. Att få tänka själv, att tillämpa och utforska. Vet inte hur jag ska göra, ska jag söka jobben och kurserna eller ska jag luta mig tillbaka (?) Beslut är inte min grej, beslut får gärna fattas av andra bara jag får vara med och bestämma. Boken på 680 sidor är tung men inte tyngst.
Ett finger i luften (en bild säger mer än tusen ord)
Måste sluta ta ut min ilska på andra. Blir så besviken gång på gång. Trodde det var ett lätt ingrepp men det verkar vara det motsatta. Om jag har tur slipper jag omläggning/bandage om en månad. Just nu känns 31 jäkla dagar som 31 dagar för mycket. Jag orkar inte. Med min vanliga tur innebär väl detta att allt annat också faller efter. Min optimism igår har övergått och nu gnäller jag, det gör ont än och det hjälper inte ens att svära över fanskapet. Minst en månad, "vi ska mäta hur djupt det är". Ett hål in i vävnaden; fyra centimeter långt och med än så länge inte uppmätt djup gör jävligt ont. Vadå läka innifrån? Kommer få gå runt i thigts tills detta är klart, jeans är bannlyst och det enda jag tänker på är jeans; jeans och t-shirt. I övrigt är morfar 1:s tillstånd mer än kritiskt och morfar 2:s tillstånd på väg att bli detsamma medans storebror bara blir sämre och sämre. Vilken jävla vår. Svär gör jag också.
Ja...
Malin kommer snart, gudars så jag längtar efter socialt umgänge. Kanske lördagen blir bra ändå trots allt det där andra helvetet. Fattar väl vad dom menar men hur ska jag stå ut?
Ja...
Malin kommer snart, gudars så jag längtar efter socialt umgänge. Kanske lördagen blir bra ändå trots allt det där andra helvetet. Fattar väl vad dom menar men hur ska jag stå ut?
Den bästa av sommrar (08?)
Sommarminnen eller nått sånt. Stockholm boggie. Konstiga dagar galna nätter. Johanna (min hemliga idol och gud sedan mötet då; 05) jobbar på Aftonbladet och jag är nöjd på mitt sätt, jag har säkrat sommaren och snart, snart hösten och framtiden. Johanna är imponerad av mig och det är storslaget, nästan så bra att jag sjunger. Spelar roll om man har ankrumpa och tar plats i några veckor till, det ska väl kanske kännas att man lever (typ). Finns nått bra med allt, kanske är jag inte lika rädd för stick längre, det har stuckit länge i mig nu; smärta, lycka och nyss nålar men mest glädje fast senaste veckan uppblandat med irritation. Stick mig mer, getingstick av bubblande glädje och skratt. Västerbron och jag vill bada vid mina sjöar; Väsman och Rämen eller en badbollsbadande med en fnissig Sofie. Sommartiden (hejhej). Malin tror den här sommaren blir bra; jag tror den banne mig blir bäst.
Svart fredag 2.
Galet. Jag som trodde att idag skulle vara startskottet för allt bra. Jädra Tisken. Jädra kärringar som lyckats glömma informera mig om läget efter. Ska sluta längta efter händelser och inplanerade skeenden. Det verkar som om jag får fortsätta gömma mig för världen, jag skämms och skrämms av att det aldrig kan bli bra. Blir så trött. Förra fredagen spenderades på akuten, nu är jag åtmindstonde hemma vilket i och för sig är en förbättring men, vill att det ska vara som vanligt. Vill kunna gå utan att vagga och sitta utan att ha min prinsesskudde i högsta hugg. Alla svordommar jag kan på svenska, engelska och spanska har jag spytt ur mig, kanske tur i oturen att jag inte kan fler språk. Telefonsamtalen är vad som gör min dag, eller snarare de (den) på andra sidan linjen.
Sängläge.
Jobbar fast jag inte får; planerar nästa veckas resor. Pratar med Henrik och han menar att mina nuvarande bravader är precis vad man vill läsa om på blogg. Inte. Jag kan bara konstatera att kirurgtejp är fenomenal till det mesta. Att slangar gör ont. Att stygn kliar. Att inte kunna klä sig själv är förnedrande. Att höra Henrik säga "jag är jätte lycklig" är galet uppiggande. Jag har tråkigt, jag tappar ord och jag vill ut i solen. Men jag kan ändå instämma med Henrik fast, med vissa korrigerigar; det kan bara bli bättre nu.
För många timmar.
Dagarna är plötsligt alldeles för långa och timmarna tickar för sakta. Längesen det var så här, längesen jag var fömanad att inte göra något alls, inte kunna göra något. Jag har ont fortfarande, benen sommnar, armarna domnar bort och klockan bara segar sig frammåt. Fem minuter uppe innebär en timmes sömn. Två dagar kvar innan omläggningarna avslutas, kan bara hoppas att det gör att jag kan gå och sitta igen. Blir en massa av det där som inte borde göras, men lite av sånt som faktiskt borde göras oftare också. Kolla på gammla bilder och skratta åt hur konstigt det kan vara och framför allt kan bli. Hur hårfärger gått, vänner kommit för att sedan bli till en sån där jag nickar till när vi möts men inte alls känner längre, upplevelser lagts på hög och skratten bubblat. Mest glädje men lite stick i hjärtat också, tider som aldrig mer kommer åter. Tre år sammanfattade i få bilder, bilder som säger mer än tusen ord. Några av de bästa stunderna, med några av de bästa; 
och många, många mer...
Som om det inte räckte nu.
Orkar inte. Likt domino. Febern har intagit mina ådror och kanske menar dem har det tillstött komplikationer. Varför?
Kirurgen och jag.
Tillbaka. Ankrumpa och värk. Men, jag mår bra nu. Det var värt all smärta och alla tårar. Rädsla och förtvivlan. Vishet och ovisshet. Vet inte vad som var jobbigast om det var värken, smärtan, väntan, provtagningarna, operationen eller att vakna upp igen. Vakna upp och inse att hela jag var ett sladdbarn. Uttagen var för många och smärtan av opertaionen var inte alls lika outärlig som åsynen och smärtan av kontakterna in i mig. Fåning ja, men när man är sjuk och ligger på sjukhus får man vara liten igen, det har vi kommit överens om bror och jag. På sjukhus får man vara barn igen och be om klistermärken, Bamseplåster och hallonsaft. Om en vecka tas stygnen bort och det där andra, då hoppas jag att allt blir som det ska bli. Mest smärtsamt är ändå trots allt, det jag missar denna vecka, alla resor och alla skratt och all tid. Men, man rår inte över vad som sker ibland, livet snubblar på sig själv, typ.
När mörkret faller.
Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Det är klart att tankrna vandrar, det var ju nästan så här det började då för två år sedan. Darrar och gråter. Jag vill inte, jag vill till Älvdalen och Växjö inte det här, inte nu, inte nu när allt är så jädra bra.
Snart är hela familjen samlad på ett och samma ställe, jag önskar att det vore hemma. Den ena åker därifrån och den andra dit. Nu är jag lillasyster fullt ut, lillasystern som blir som storebror och jag vill inte, jag vill inte det här. Släng in mig i ett rum med duvor istället för det här skrämmer mig mer än deras vassa klor. Panik av smärta, panik av att vara så ömtålig, panik över att inte få göra det som planerats och längtats till.
Akuten.
Snart är hela familjen samlad på ett och samma ställe, jag önskar att det vore hemma. Den ena åker därifrån och den andra dit. Nu är jag lillasyster fullt ut, lillasystern som blir som storebror och jag vill inte, jag vill inte det här. Släng in mig i ett rum med duvor istället för det här skrämmer mig mer än deras vassa klor. Panik av smärta, panik av att vara så ömtålig, panik över att inte få göra det som planerats och längtats till.
Akuten.
Som bara bästa vänner gör
Skrattattacker, gråtattacker och fnitter. 
Idag 2006.
Läget var ungefär detsamma som nu fast ändå inte. Himmlen var isande klarblå och kanonerna gick på högvarv. Sälenhelg som alltid då.
