När mörkret faller.
Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Det är klart att tankrna vandrar, det var ju nästan så här det började då för två år sedan. Darrar och gråter. Jag vill inte, jag vill till Älvdalen och Växjö inte det här, inte nu, inte nu när allt är så jädra bra.
Snart är hela familjen samlad på ett och samma ställe, jag önskar att det vore hemma. Den ena åker därifrån och den andra dit. Nu är jag lillasyster fullt ut, lillasystern som blir som storebror och jag vill inte, jag vill inte det här. Släng in mig i ett rum med duvor istället för det här skrämmer mig mer än deras vassa klor. Panik av smärta, panik av att vara så ömtålig, panik över att inte få göra det som planerats och längtats till.
Akuten.
Snart är hela familjen samlad på ett och samma ställe, jag önskar att det vore hemma. Den ena åker därifrån och den andra dit. Nu är jag lillasyster fullt ut, lillasystern som blir som storebror och jag vill inte, jag vill inte det här. Släng in mig i ett rum med duvor istället för det här skrämmer mig mer än deras vassa klor. Panik av smärta, panik av att vara så ömtålig, panik över att inte få göra det som planerats och längtats till.
Akuten.
Kommentarer
Postat av: Anna
och jag tror jag förstår
för mycket
för jag vet
och det gör så ont så man tappar taget
Postat av: Emil
Jag har egentligen inte så mycket att skriva mer än, "hej, ta hand om dig vännen" men jag vill ändå skriva det för att visa att jag läser här dagligen även då jag inte ger så många avtryck...
Kram
Trackback