När det lider mot jul.
Jag önskar mig en riktig jul, ingen light version eller halvdan utan en riktig jul.
Närhet ger avstånd.
Får inte bort orden. Närhet. Avstånd.
Närhet gör att avstånd blir mycket längre men också så mycket närmare.
Morgonstund...
Jag blir förbryllad när halva dagen har gått och ingen verkar ha vaknat till liv. Jag har hunnit med allt´: Skrattat, gråtit, skrattat lite mer och varit rosen rasande förbannad. Tåg har jag också åkt och innan dess bil och sedan promenerat samt motionerat. Imorse kännde jag mig nöjd, äntligen fick jag läsa morgontidning och njuta av frukosten lite längre med tre adventsljus som lyse. Idag är det sista packningen som gäller sedan kommer taxin och tar mig söderut där det förvånansvärt nog var mer snö än här; skidjackan är nedpackad och solskyddet; skidbacken här kommer jag.
Att packetera julen
Nu är det bestämt. Imorgon åker jag mot jul. Bygger klädberg i soffan, fotöljerna och på sängen; man vet ju aldrig vad som sker eller vilka inviter jag får. Golvet består av paket som ska slås in, än så länge får de oinslagna paketen slåss med dammråttorna som jag äcklas av men ska råda bot på imorgon när dammsugaren kommer. (Den mycket välvalda bilden är dock tagen på förmiddagskvisten då packningen fortfarande var rimmlig)
Ett paket har papper på sig, mitt paket som jag ska öppna, det är lockande att öppna det nu, väldigt lockande, men måste hålla mig; det är ju bara fyra dagar kvar och har jag lyckats hålla fingrarna; de nyfikna i styr hitills måste jag klara mig några dagar till. Paketet är stort och tungt; mina ögon glittrar. I övrigt är dagen en lång uppförsbacke, huvudvärken är större och mer, illamåendet detsamma. Snart börjar sista föreläsningen för året och jag måste se till att pina i mig lite mat, dricker äppeljuice och psykiskt så hjälper det mot värken. Egentligen är idag en bra dag; i mitt klädletande inför jul fann jag min favorit myströja; den rosa Boston. I övrigt packar jag klänningar, Madicken på hög. Måste välja en rad böcker att läsa, juletid är fritids-läsnings-tid.
Ett paket har papper på sig, mitt paket som jag ska öppna, det är lockande att öppna det nu, väldigt lockande, men måste hålla mig; det är ju bara fyra dagar kvar och har jag lyckats hålla fingrarna; de nyfikna i styr hitills måste jag klara mig några dagar till. Paketet är stort och tungt; mina ögon glittrar. I övrigt är dagen en lång uppförsbacke, huvudvärken är större och mer, illamåendet detsamma. Snart börjar sista föreläsningen för året och jag måste se till att pina i mig lite mat, dricker äppeljuice och psykiskt så hjälper det mot värken. Egentligen är idag en bra dag; i mitt klädletande inför jul fann jag min favorit myströja; den rosa Boston. I övrigt packar jag klänningar, Madicken på hög. Måste välja en rad böcker att läsa, juletid är fritids-läsnings-tid.
Smaska.
Nu börjas det. Knäckätandet har inletts. Stinas knäck var som balsam för själen och extremt beroendeframkallande. Ljuvligt. Imorgon är det den numera traditionella thai-middagen tillsammans i den lilla staden, även i år har vi en ytterligare med oss som finns men inte sjunger fullt ut i världen än, lite spännande och skrämmande; hur kommer det vara nästa år när det är dags att äta samma middag? Vem är det då som är två? En sak är säker, inte ska det vara jag, jag ska vara sist i kön.
Intervjua.
Känndes som om jag tassade in på förbjuden mark. Om dom bara visste, om dom bara visste att det är småpotatis för mig att vara där, jag har upplevt större och mäktigare korridorer. En aning besviken men tjag lyckades sammla ihop en hel drös med bra/mindre bra citat som kan krydda uppsatsen. Idag ska jag dit igen till korridoren brevid och sedan springa till bussen och grannstaden för att där genomföra samma visa, igen.På perrongen.
Perrongen. 15.15. Långa blickar. Många leenden (liksom för att dölja det där innombords). Plötsligt var inte kylan mysig längre utan bara kall. Händerna kännde sig förvirrade när ingen annan hand fanns att möta brevid. Halva jag åkte iväg och halva jag funderar på om jag ska diska glaset eller inte; kanske ha det kvar som en påminnelse om igår. Visst, det är fånigt, larvigt och men ändå ganska gulligt att känna så som jag känner, mitt halva jag. Tre veckor är inget, det är bara tre måndagar, tre tisdagar, tre onsdagar, tre torsdagar, tre fredagar, tre lördagar och tre söndagar. Men det är många timmar, många nätter. Det är ett nytt år nästa gång. Det kan dessutom bli mer än tre veckor, men på något magiskt förunderligt vis går nog det också, det finns ju liksom inget val. Tanten på perrongen log, kondulktören log och vi log större i våra gigantiska jackor; vi kramades björnkramar.
Konserthelgen i bild.
Du åker jag stannar.
Ville inte vakna, ville inte sätta tåspetsarna mot golvet. Tisdag och om en vecka är jag nog redan trött på köttbullar. Idag står det viktiga och riktiga saker på dagordningen, men har inte kommit igång än, väntar på att få äta frukost tillsammans för att sedan påbörja hejdå:andet. Jag måste leta reda på banden från förra uppsatsen och göra dem redo för att bli överspelade med nytt: Intervju med KS ordförande i dag. Innan intervju måste jag till Polisen och hämta ut mina saker, de ligger tryggt där och väntar. Snabb julklappshopping sedan pussar för veckor, intervjuande och adresslappsklistrande. Känns som om dagen är oändlig. Just ja, måste slå in paket också.
Vinka.
Tusen bollar bollandes i luften. Jag hinner inte andas. Så mycket som ska göras på så liten tid. En drös med avsked och god jul-säganden. Morgondagen blir jobbig, men det ska fungera det också -avståndet. Den här gången är det tre veckor som gäller igen, vi ses först nästa år.
Nöt.
Nog är jag en riktig nörd, men det är ganska trevligt. Städerna, artisterna och låtarna för Melodifestivalen 2008 är klara och jag inser att i år måste jag ringa och rösta, vet redan vilken låt jag kommer nynna på. Lasse. Lasse Lindh.
Energin kom från ingenstanns och de där svåraste julklapparna blev inhandlade mycket lättvindigare än vad jag anat. Energin kom därefter att försvinna och nu när jag borde plugga som hårdast är hjärnan likt klister, eller snarare knäck; och knäck det är jag väldigt sugen på. Hm.
Energin kom från ingenstanns och de där svåraste julklapparna blev inhandlade mycket lättvindigare än vad jag anat. Energin kom därefter att försvinna och nu när jag borde plugga som hårdast är hjärnan likt klister, eller snarare knäck; och knäck det är jag väldigt sugen på. Hm.
Kylslaget
Trött, frusen och ännu mer frusen. Tågåkande både dit och hit. Repetition som gick över all förväntan och jag slipper ägna morgondagen åt notläsande, istället ska jag fortsätta läsa om den eventuella globala kulturen vi lever i. Vill handla julklappar, men måste först komma fram till vad som ska inhandlas, och till vem och vilka. Prioriteringar även här, mitt ledord för december. Julkänslorna kom som på beställning när jag satt mitt i orkesterns gemenskap. Stilla natt.
Gillart.
Han sover, jag pussas, han sover vidare och jag pluggar. Idag ska jag vara produktiv på kort tid, seminarium avklarat och enda kommentaren om uppsatsen var att den är lång, dum kommentar, nu ska boken sammanfattas klart, lunch intas, väskan packas och innan packningen ska dyrgriparna tas fram ur garderoben. Beslutet om klädsel inför konserten är svårt, klänning eller kostym? Får bli både och medpackat, svart är i alla fall färgen. Skor är också ett dilemma, höga eller lite högre? Fredag och jag myser, det är december och december är banne mig favoriten, sätt ett par skidor på mina fötter och jag bubblar av skratt.
Lusse lelle.
Inte luciasång ikväll men jazzklubb en sista gång, nu är cirkeln sluten. Varmchoklad och pepparkaka.
Natten går tunga fjät
Igår var en sån där dag som gav mersmak på livet. Det var mer stress än någonsin och morgonen var fasligt tidig men, dagen var en bra dag. Jag skrattade mer än annars och kännde värmen innombords sprida sig. Människor var lite vänligare och log lite oftare. Jag tyckte om mig själv och var så där som jag alltid borde vara, sprudlande glad och kvick. Vi höll ut till sent igår och trots förlusten i TP kännde jag mig fortsatt nöjd. Nöjd över att saker börjar ordna till sig, att prioriteringarna redan gett resultat. Middag igår kväll och vi skojade mer än någonsin och tror vi båda kännde; "äntligen". Vi två blev till fyra middagen smakade, sedan rullade vi till Gamla Elevrket och lät öronen lyssna för att sedan rulla hem hit igen och fortsätta där vi slutade.
Skulle gått upp tidigt idag, det är kroppen van vid denna dag efter år av Lussande, men i år sussade jag istället vidare och ögonlocken är motsträviga som aldrig förut. Gammla tant har gått och blivit känslig för alkohol. Lucia är för mig förknippat med allt det där som ger värme, det är en innerlighet som ä obeskrivbar och kanske något av det vackraste som finns. Lucia. Kommer osökt att tänka på 2004 och lussandet under rubriken Ludvikas Lucia, jag vill igen.
Skulle gått upp tidigt idag, det är kroppen van vid denna dag efter år av Lussande, men i år sussade jag istället vidare och ögonlocken är motsträviga som aldrig förut. Gammla tant har gått och blivit känslig för alkohol. Lucia är för mig förknippat med allt det där som ger värme, det är en innerlighet som ä obeskrivbar och kanske något av det vackraste som finns. Lucia. Kommer osökt att tänka på 2004 och lussandet under rubriken Ludvikas Lucia, jag vill igen.
Ordna.
Har ordnat lite ordning i kaoset, fyller pärm efter pärm och organiserar, reistrerar och memorerar, samtidigt läser jag i en av alla dom där böckerna och funderar över varför tiden alltid springer för fort i december. Egentligen är det inte rörigt men i huvudet snurrar det, men snart är allt insorterat.Rörigt.
Allt är en konstant röra, det är som med dammsugarpåsarna; inget vill riktigt passa. Det är nått som skaver eller kliar hela tiden, som ett inneboende kryp som rör sig under skinnet och skapar oro och stress som får humöret att skifta från botten till toppen på mindre än en sekund. Gårkvällen var bra, si så där lagom, morgonen idag var tidig men känndes lyckad tills nyss. Nu hopar sig molnen och det blir nog regn idag med, regn innombords när inte jag kan säga nej och finner mig själv med stövlarna fyllda upp till kanten. Jag vill spela, jag vill till min musikkår men tiden finns inte, tiden finns inte för att hämta ny energi.
Svinto måste inhandlas, den ingrodda skiten ska bort, både fysiskt och psykiskt, det är som med jukorten; jag måste välja bort för att kunna satsa lite mer på det som är kvar. Jag vet vad jag vill ha kvar, nära som gårkvällen.
Svinto måste inhandlas, den ingrodda skiten ska bort, både fysiskt och psykiskt, det är som med jukorten; jag måste välja bort för att kunna satsa lite mer på det som är kvar. Jag vet vad jag vill ha kvar, nära som gårkvällen.
Kokar
Det regnar ute och det mörka vädret verkar smitta, jag är som ett vandrande åskmoln som försöker dölja blixtrarna som vill ut. Nu vill jag ha julstämmning med snö, kanske det skulle göra humöret och min allmänna uppenbarelse gladare. Förösker muntra upp med färggranna kläder, men de svarta jeansen känns mer rätt.
Klister.
Igår med pepparkakor i munnen, clementinklet på händerna, ena ögat i den där tjocka boken och det andra på pysslet; julkortstillverkning. Tomteverkstán släng dig i väggen, min julkortsfabrik massproducerade; fem vykort. I natt har sömnbrist varit ldordet, fem julkort, hur kunde jag prioritera bort så hårt? När blev jag så kallhjärtad? Tänkte att dom jag möter var och varannan dag inte skulle få något men nu börjar jag fundera igen, julkort är som kärlek -det lyser upp. Att skicka julkort är inte riktigt min grej, nyårskort däremot det är mitt överraskningsmoment varje år, får bli så i år igen och så förösker jag avleda tankarna från att jag bara klistrade fem julfrimärken i år.
Det kunde lika gärna vara jag.
Det är inget speciellt, men nått utan ord.
Äsch. Tänka lite mindre och vara lite mer. Mungiporna uppåt istället för nedåt. Fattar inte varför kroppen inte agerar som jag vill, jag vill ju skratta inte ha klump i halsen helt utan anledning.
Kärlekens mirakel.
Det snöade, det var kallt men innombords bara värme. Ett försök att sätta ord på viljan, men modet svek, laddade batterierna och så kastade jag mig ut och fann lyckan. Min tröjas vita angorahår på din svarta. Året tillsammans har gått snabbt.
Den sjätte dagen i december.
Den här dagen förra året, 2006, var en speciell dag. Nu i efterhand skulle man kunna säga att det var ett nytt startblock framför mina fötter och jag sprang utan att någon bad mig om det, sprang in i en gigantisk lyckobubbla. Denna dag 2006: Körkort. En bejublande mitt- i- prick- uppkörning. Men mest en underbar kväll i fackelsken och brasa. Curlade för första gången och knät var blått en månad efter. Generad konstant. Munnen babblandes konstant, vi hade ju så mycket att prata om. Nervositeten var som störst när vi skulle ses, skulle vi våga prata lika mycket även i verkligheten(?); vi pratade ännu mer. Den här kvällen är minnesvärd, kvällen i toppstugan var toppen och umgänget var som varm hallonsylt på glass, en oslagbar oväntad härlig blandning. Kvällens avslutning var bäst, i facklans sken, i kylan och snön. Hand i hand.
Om man inte har nått annat att tala om kan man alltid tala om vädret.
Jag trodde det skulle bli en plåga, men det var riktigt kul. Att skratta åt sig själv och talandet. Nu ska VHS- bandet förpassas till historien ännu en gång, men när jag blir gammal ska jag njuta av min unga späda röst och uteblivna rynkor. Dagen började i snöstorm när mörkret ännu låg, fortsatte i regn och nu kyla. Kallt som tusan är vad det är.
Onsdag.
Nu är allt toppen: Livet. Kramar. Tentaresultat. Jag ser stjärnor och är underbart glad. Äntligen hemma.
Orka (?)
Det finns för många borden och måsten. Boken borde jag läsa och måste läsa. Frimärken både måste och ska inhandlas. Nya dammsugarpåsar bör inhandlas och måste inhandlas. Men, trots mängder av borden och måste, de flesta för allvarliga, hemska och utröttnande för att skriva här, kan de inte utföras den tid på dygnet jag har tid; nu. Så nu är jag rädd för råttorna i hörnet, att jag ska glömma posta årets viktigaste kort. Boken då? Jo den skulle jag kunna läsa, men glasögonen har sprungit bort och denna tid på dygnet är de ett måste, här uppstår ett nytt problem och boken läggs undan till förmån för ljusare tider, fast då har ju inte jag tid. Eller nått.
Aristoteles.
Nu är retoriken över på riktigt. Jag insåg något idag, jag kommer aldrig bli en talare, men vad jag tycker om är att skriva tal. Att vara talskrivare. Inte talare utan talskrivare. Ikväll ska jag vara pysslig, fyndig och fenomenal på att sätta ord på saker och ting.
Tidsbrist.
Jag ogillar när människor inte kan hålla tider, därför irriterar det mig att jag sitter här och väntar, men vad som just nu irriterar mig mer är att mitt tal plötsligt har blivit en minut för långt. Jag tror dessutom inte att jag kan göra nått åt det får då får jag huvudbry igen. Jobbigt.
Brist.
Trötthet uppstår när sömn uteblir. En hel natt har jag vridit på mig runt runt. Efter julkalendern som jag premiärtittade på somnade jag till sist för att en och en halv timme senare väckas av ilska telefonsignaler. Jag ser ut som en häxa, svart under ögonen utan att ha gått in för att vara panda. Måste skriva kortet, måste handla det där jag missade på stadsturen igår, måste på SM-möte. Trots att jag har kunnat rabbla dagens tal hela natten, och faktiskt även gjort det, fastnar nu orden i halsen, öva mera. Konstig dag, minst sagt. Nu ska jag gå och le åt mig själv i spegeln, kanske spegelbilden ler tillbaka.
Svängningar.
Plask. Humöret som var på topp för bara någon minut sedan gör nu nya botten rekord, varför blev det på detta viset? Inte kan jag sova nu. Röra, rörelse och rusning av tankar. Miljontals.
Magiker.
Jag njuter fullt ut. Jag drömmer mig tillbaka till sommrarna, där ABBA potpuriet var som bäst, fingrarna spelar i luften och alla små drillningar och figurer sitter i fingerspetsarna. Det här är modern klassisk historia, modern svensk historia. Det är galet underbart att de fortfarande är kanske är stört av alla. Musikens tidlöshet personifierad. Mer sånt här i TV.
Vill inte sitta.
Biljettsläpp idag, trots häng på låset, försvann ståplatserna direkt i den stad jag ville till, bara att inse; Ibland får man inte allt man vill. Och jag vill ha ståplats, det är vitsen med konsert. Nu lyssnar jag igen, och igen. Hjärtat värker.
Bild från här.
Latte också.
Konstig dag. Från att ha varit produktiv till max till att bli en soffpotatis. Gjorde det där som borde gjort för längesedan, fikade med Hanna. Suktat efter lussekatter hela dagen. Nu måste jag skriva magiska ord som ska locka alla dom där namnen att fortsätta hålla utkik i postlådan. Inspration, tack.
Bild från här
På styva linan.
En halv b-uppsats på en halv dag, då är man rätt häftig. Vi jobbar på i rasande tempo och slänger oss med fraser vi inte visste att vi kunde. Status qou och tripolärt så det förslår. Känner mig lugn, uppsatsen som topp på allt annat känns inte lika jobbigt längre. Klarar nog det här också. Tog en lyckovända på stan innan matkassen fylldes på, gick in i min roll som Madicken, som alltid. En hög, ja kallas hög när det är fler än två, klänningar och mat med hem, nu ska jag bita tag i copyjobbet.
Dagens erkännande: Kåren är den perfekta uppsats-skrivar-lyan
Dagens erkännande: Kåren är den perfekta uppsats-skrivar-lyan
Tända.
Jag har advenskalender, bara för att jag vill, och för att det är världens bästa sätt att ha koll på vilket datum det är. Första advent. Julskyltning. Men vart är pappret på fönstren? Förr var det andra tider, då var julskyltningen förenat med spänning och knäckäpple, idag var det mest plask och slask. Tåget på förmiddagskvisten var fullsatt och tåget norrut tillbaka nyss var om möjligt ännu fullare, med betoning på fylla, för i min vagn tror jag det hade festats rejält. Jag sjönk ner i min halsduk och knaprade på halstabletter för att tillfredställa mitt luksinne.
Jag kan.
Igår kväll skrev jag klart det sista talet. Jag la mig nöjd och kanske en aning stolt över det jag fått ur mig. Inatt har jag inte kunnat sova, jag funderar fram och tillbaka, kanske det inte blev en lovprisning över det egna jaget, men vad blev det då? Jag skrev i timmar, klippte, klistrade och grävde i det förflutna, jag påminndes om sånt jag tänker på ibland, men försöker undvika, nu upptäckte jag att jag kan finna glädje även i det jobbiga. Men frågan återstår, är det en lovprisning jag knåpade ihop? Oavsett så får det bli detta jag deklarerar på tisdag, kanske.
Humor.
Riktig humor på det viset jag vill ha det. 15 år sedan första synen och jag njuter istället för att plugga. Jag gör mycket idag istället för att plugga, borde men, lusten finns inte där och orken är på semester. Men snart.
