Nätternas natt.
Andra andningen.
Att tala.
I soluppgången.
Iväg.
Vet vad som måste göras, ändå sitter jag kvar här. Det är svårt. Men, det är värt att hänga kvar. Det går inte att tänka bort. Morfar hälsade och plötsligt blev allt annat mindre viktigt. Oväntade samtal och återigen vilja, tid är möjligheter.
Mersmak.
Denna fredag fortsatte där förra veckans avtog. Kramp i magen av skrattattacker, ont i armarna av bowling och ont i huvudet. Galet men underbart bra. Härligt trött och solen skiner. Mina Bojsen-fördommar avtar mer och mer. Nu ligger sommaren i luften.
Förlorat och funnet.
Dagens; När man släcker en ångest tänds en annan.
Är det så här man mår när man hemligheter har?
Dagens.
Försäkrad.
Äntligen. Solen skiner och jag får ett tryggt besked i mailkorgen. Att sticka ut huvudet och vässa armbågarna har återigen gett mer tillbaka. Nu borde jag ta tag i det andra som gnager, men, en sak i taget och nu är det tentaplugg som gäller och allt annat får vänta tills det finns utrymme.
Tack.
Väntetid.
En annorlunda dag men ändå precis som den brukar vara. Namnsdagsfirande och jag åt årets första ljuvligt goda jordgubbar och vaniljglass. Min dag. Mycket prat och funderingar, bubblande ilska och besvikelser, men föräldrar är kanske alltid de bästa tröstarna och deras plåster ger styrka. Tåget åkte iväg tidigt imorse och jag var helt inställd på att genomföra besöket som jag ännu inte gjort. Två veckor idag. Trots mitt stora samlade mod blev resan inte av, att nysa på morfar går inte an. Hade min gula tröja med mig i väskan ändå ifall att, morfar tycker om den bäst. Fick ändå träffa kusin från andra sidan Atlanten, konstigt, att man inte träffas på år och ändå är liksom allt detsamma, fem år är trots allt en lång tid och om det dröjer fem år tills nästa gång innebär det att jag är 27 år, kanske förändringarna då blir mer tydliga men, jag kommer nog alltid vara lilla Em. Känslor.
Att höra sin egen röst.
Godnatt.
Stank.
Maj 2006.
De där fantastiska vårkvällarna 2006, framför allt maj. Pratat minnen och nu är jag ännu mer nostalgisk. Gäller att hålla sinnet vid gott mod. Vi var tillsammans jämt, nu är vi skilda på varsinna håll med drömmar som skiljer sig åt, kanske vi möts igen eller kanske inte, men tiden då kan ingen ta ifrån oss. 
Umgänge
Lyssna
Tillbakablick.
Lovade Stina att göra en uppdaterad variant.
För fem år sedan...
Jag levde i någon sorts lyckobubbla vilket gjorde att jag inte märkte när jag sprang med huvudet före in i väggen. Plötsligt blev det där med att sänka ribban och kraven på mig själv inte bara en tanke utan något som var tvunget att omsättas i praktiken. Musiken tog upp mer än alla dagar i veckan och sånglektionerna intensifierades samtidigt som orkesterlivet var det jag egentligen levde för. Vi hade vår sekt och var mer nöjda och levande mycket mer än andra.
För tre år sedan...
Sista veckorna på gymnasiet. Balförberederlser, student och en sista chans att påverka betygen. I mitten av maj spenderades en heldag i Stockholm och Mamma Mia, livet var ännu mer underbart än tidigare. Det var som om alla bekymmer var någon annans, visst framtiden och allt var det kunde föra med sig fick det att pirra i magen men, det var den bästa av tider. Klassen skulle splittras och vi grep efter små ting att hålla oss kvar vid, jag dikterade och överraskade på självaste studentdagen. Studenten som bara var inledningen på en galen sommar. Jag skrek mig hes av lycka och släkte törsten med champange. 
För ett år sedan...
Tentapluggade jag i solskenet och la grunden för de bikiniränder som fortfarande går att antyda. Jag skrev två tentor på en och samma vecka med bättre reultat än vad som borde varit möjligt ansåg lärarna. En sommar full av jobb väntade och vi tog vara på vardagarna innan vi skulle skiljas åt. Det började kännas trångbott och i juni kom beskedet om flytt. Självförtroendet var på topp och håret kapades av till nya längder. 
För tre månader sedan...
Skapades Dulivia, i panik före deadline föll sig namnet rätt inne i mina tankar och plötlsigt kändes allt rätt. En månad senare öppnade sidan och nu några månader senare har den prisats. Jag var som alltid en aning sjuk men trots det blev det en helkväll på kåren efter övertalning. Sofie lyste upp med ett Sverige besök och en långfika. Några dagar senare bar det av till Östersund och hem igen genom en renflock . Livet hade vänt och blev ljust igen. Jag förstod att det hela var bäst som det blev och njöt av att livet var bättre så här, lite bättre vänner och lite mer umgänge. Trots en omöjlig kombination med för mycket jobb och skola gjorde ändå att lusten att leva fanns igen. Jag vandrade i min röda jacka och lät mig själv koppla av och låta saker ske av sig självt. 
Igår...
Satte jag mig på bussen innan sju, spenderade halva dagen med föreläsning och inläsning innan jobbet. Läggdags efter midnatt men äntligen färdig med planeringen. En cykeltur i regnet, lite ilska och gråt men också en dag med skratt. Berg- och -dal-banan snurrar vidare och jag önskar att jag bara kunde skylla på hormoner men icke, det är livet som spelar oss ett spratt.
Imorgon...
Ska jag var alika produktiv som igår och idag. Möten inplanerade och däremellan träning. Hoppas på fest men funderar på att låta partyskorna stå kvar i garderoben ändå, spara på hjörncellerna och tentaplugga.
Om ett år...
Ter sig livet mycket annorlunda. Undrar jag vad jag gör, var jag befinner mig och vem jag är. Möjligheterna är gigantiska men också obefintliga. Kanske staden är utbytt, kanske titeln, det enda jag vet är att livet kommer vara annorlunda och innehålla färre av de gamla pelarna och jag får hitta nya vägar till styrka. Om ett år skiner solen, det kan inte bli ännu ett år av sorg och smärta. Jag är en 23 åring med ett stort leende och med ännu mer kunskap om hur konstigt livet kan te sig men mest av allt kunskap att även när allt är som mörkast faller ljusstrålar in. Livet ska levas.
Allt blir vad man gör det till.
Att organisera. Försöker få struktur på dagen, på dagarna. Minns vad jag lovade mig själv i januarimörkret. Fokucerar på arbetet i tystnad och på något konstigt sätt går det bra. Morgonens oväntade nyhet fick maggropen att vända sig upp och ned, ut och in. Jag vet inte varför. Kanske det är likt ett intrång i min privata sfär, på min privata mark. En minigsak i det stora men ändå vändes alla taggarna utåt. Igelkott. Att skingra tankarna.
Stinas mening ekar; allt blir vad man gör det till. Idag flyger kusinen från andra sidan Atlanten, jag önskar att orsaken var en annan, jag önskar att upphävandet av tystnaden var en annan men, allt blir vad man gör det till och vad det är egentligen, är något positivt, vi står förenade igen, kanske bara tillfälligt men: Nu är det alla igen. Kärlek övervinner allt. Uppgiften till seminariet berör ämnet gemnskap; "vad och hur mycket måste man i en grupp ha gemensamt för att man ska kunna säga att man är en del av samma kultur?" Svaret föll på plats när jag gick i duggregnet. Vad vi måste ha gemensamt är skäl till att vara närvarande -en anledning, ett syfte som vi kan samlas kring och bli en grupp. Nu är det alla igen. För en stund, eller kanske för alltid, glömmer vi den där sommaren för tio år sedan och samlas. Allt blir vad man gör det till. Jag ska köpa ett sista vykort, måste bara samla kraft även om tiden egentligen inte finns, jag vill att det ska bli rätt och precis så som jag vill bli ihågkommen.
~ ~ ~
...
...
När sommaren kom.
Med lite för vita ben cyklade vi iväg. Slussens bryggor och båtar som tuffade förbi. En skogstur senare och ett försök till bad, ännu en långtur vidare och här badade Clara. Årets första dopp medans jag frös om tårna i vattenbrynet. Vi hamnade i en vigsel och skrattade åt resten av uddens gäster där mini Elias lekte. Smaskade på glass och nös. Trots en nästintill heldag i solen är brännan långt borta, Claras armar skiftade i kräftnyans men mina lyser lika bländande än. Vek ihop filten och påbörjade cykelturen innåt stan igen, Clara fann en annan ur sitt cykelteam på plats, åtmindstonde kunde det ha varit så. Nyp mig inte i armen, om den här dagen är en dröm vill jag fortsätta drömma för imorgon ska vi sjunga samma visa igen.
9 maj.
Upptäckte just en extra vecka i kalendern. Tentaångesten kommer slingrandes fräsande. Hur jag ska hinna göra allt det där som jag måste innan tentan är omöjligt att förstå, tiden räcker inte åt alla håll samtidigt. Sommarens stora höjdpunkt på arbetsschemat kommer bli fantastisk, underlaget för marknadsundersökningen får det att rycka i mungiporna och den där veckan i fjällen därefter kommer bli precis vad jag behöver; hög luft och solsken med boende i en röd stuga. Organisationsteorier står mig upp i svaljet, fingrarna värker av allt skrivande och solen är alldeles för lockande.
Några dygn senare.
Svenska järnvägar.
...
Vid den här tiden förra året var jag en vandrande pepparkaka, till och med på svartvitt foto syns det. Och liksom tidigare år masade jag mig upp i ottan mot min vilja och spelade den där låten om och om igen. Jag pauslyssnade på musiken som just då var min och svettades i uniformen för att sedan marchera vidare och istället spela själv. I år, igår, var första gången på sex år som jag inte deltog i spelningen. Tiden finns inte och inte viljan riktigt heller.