När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Vid den här tiden förra året var jag en vandrande pepparkaka, till och med på svartvitt foto syns det. Och liksom tidigare år masade jag mig upp i ottan mot min vilja och spelade den där låten om och om igen. Jag pauslyssnade på musiken som just då var min och svettades i uniformen för att sedan marchera vidare och istället spela själv. I år, igår, var första gången på sex år som jag inte deltog i spelningen. Tiden finns inte och inte viljan riktigt heller.