När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Att organisera. Försöker få struktur på dagen, på dagarna. Minns vad jag lovade mig själv i januarimörkret. Fokucerar på arbetet i tystnad och på något konstigt sätt går det bra. Morgonens oväntade nyhet  fick maggropen att vända sig upp och ned, ut och in. Jag vet inte varför. Kanske det är likt ett intrång i min privata sfär, på min privata mark. En minigsak i det stora men ändå vändes alla taggarna utåt. Igelkott. Att skingra tankarna.

Stinas mening ekar; allt blir vad man gör det till. Idag flyger kusinen från andra sidan Atlanten, jag önskar att  orsaken var en annan, jag önskar att upphävandet av tystnaden var en annan men, allt blir vad man gör det till och vad det är egentligen, är något positivt, vi står förenade igen, kanske bara tillfälligt men: Nu är det alla igen. Kärlek övervinner allt. Uppgiften till seminariet berör ämnet gemnskap; "vad och hur mycket måste man i en grupp ha gemensamt för att man ska kunna säga att man är en del av samma kultur?" Svaret föll på plats när jag gick i duggregnet. Vad vi måste ha gemensamt är skäl till att vara närvarande -en anledning, ett syfte som vi kan samlas kring och bli en grupp. Nu är det alla igen. För en stund, eller kanske för alltid, glömmer vi den där sommaren för tio år sedan och samlas. Allt blir vad man gör det till.  Jag ska köpa ett sista vykort, måste bara samla kraft även om tiden egentligen inte finns, jag vill att det ska bli rätt och precis så som jag vill bli ihågkommen.

~ ~ ~