När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det kliade på Carro överallt, det var som om alla mygg hade anfallit på en och samma gång. Djävulsk klåda. Elisa var helt lugn och så där jävla harmonisk som bara hon kan med strålande guldbrun hy och bländande leende.
- Vad har du gjort idag då? Förutom att solat så jag får skämmas för att jag sitter inne.
 - Det har varit jätte stressigt idag. Har fixat naglarna och sånt där, sa Elisa och tog upp ett till av alla lippgloss som på henne var perfekta men på Carro helt fel. Onaturligt. Jag har väl försökt läsa lite också men jag fattar inget av det, det är så drygt. Sen var jag en vända till parken och bryggan med dom andra.  
- Lugn? Carro tänkte att deras pararella universum verkligen var pararella och inte ett och samma. Elisa var den enda som kunde komma undan med att säga att hon haft en stressig dag och sedan räkna upp sånt som andra räknar som lyx.
- Du, Ca, jag har fått en idé, vad säger du om jag säger att vi åker bort i helgen?
Helgen är full tänkte Carro, full av plågsam solning för att hinna ikapp dig men annars är det lugnt. Hurså?
 - Jag tänkte att vi kunde sammla alla och göra sånt där vi gjorde förut, du vet, typ fika i massa timmar, prata framtid och så. Och kanske ta en tur till lekparken och gunga du vet, vara lite vildare som förut.
Vilda, galna och frisläppta var förut, det är inte nu ville Carro säga men det gick inte för när Elisa bestämt något så var det så. 
- Vi kör. Bort från verkligheten och tillbaka till då. Eller hur? 
 

Kanske är det jag som är konstigt annorlunda, som en generad nationalist har jag strosat hela veckan. Kär i kärleken. Kär i dig. Lycklig men ändå full av saknad. Vår första midsommar utan vår egen Rönnedahl. För det är så jag tänker mig det, att han är, där med blomsterkrans i håret och högt sjungandes med sin varma stämma. Med munnen full av färskpotatis. Och jag kan inte låta bli att tänka på klänningen från igår, den stora, det var på något sätt morfar fast än det skulle vara Karin Larsson. Det var trots allt en Rönnedahl- klänning i blått -och- vitt och den största kransen jag sett. Någonsin.



Kanske är det ett uppror mot alla nya traditioner vi tvingas skapa som jag blivit en nationalromantiker. Som fäller en tår som rinner ned i Siljan. Som dansade innombords när jag såg att vi skulle på i "Sörgården", trots att jag helst av allt ville bo i Mellangården. Men jag njöt ,trots taglet i sängen som bet sig fast i näsan och gjorde natten svår sövd. Som beundrade de underbara rosetterna längst med taklisten som är precis de samma som i Sundborn och blomsterrummet. Det var skönt att komma bort, eller kanske komma hem, för bland de röda husen finner sig ett lugn som inte går att beskriva, kanske har det att göra med historien jag bär, arvet. Det är något visst men att känna sig hemma fastän jag är borta.

Den inre miniskeln är trasig men det gör inget. Slalom får fortfarande utövas men lite mer sakta och lugnt. Jag vill ha min midsommarkrans men, inte i år. Kanske nästa. Kanske inte. Vi skapar nya traditioner med ena foten kvar i det gamla och den ena mot framtiden. Ungefär precis så som midsommar är. Ett avslut för våren och en början för sommaren. En hummla i fönstret och regnet som smattrar.