När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

En heldag med återblickar. Tittar i backspegeln. Ser förändringarna mycket tydligare, att ibland så innebär det nya något bättre. När jag sprang ut var jag feg, oskyldig och på något konstigt sätt ändå kaxigast. Jag var sugen på livet. Ville blomma ut. Knopparna brast och där var jag redo att möta livet på riktigt. Det känndes ofattbart att det var fyra år sedan som vi sprang ut samtidigt som himlen grät en aning, kanske för oss kanske mest på oss. Idag stod jag där igen, på samma skolgård men fyra år äldre, fyra år fyllda av glädje och liv. Mina bästa år. Och där stod dem idag och skrek sig hesa i kylan av lycka och allt jag ville var att knacka dig på axeln och säga; "det här är bara början, det blir bara bättre". Idag lyckliga, imorgon bakfylla och på måndag arbetslösa. Eller kanske tar de steget in i sin dröm.

Hittade en av de gammla skivorna och Mando spelades om och om igen, Nicolai Dungers "Hunger" är nästan lika vacker nu som den var då, då när vi satt i gula huset och skrattade tillsammans. Vi umgicks och var tysta för att sedan skratta så det bubblade över. Vi brände nästan ner huset och åt lite för mycket vinbärskaka. Sånt som bästa vänner gör. Återigen ögonblick, halmstrån jag idag gript an. Plockat med och föundrats över. Ätit sommarens första smultron med vantar på.