När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

På något sätt känns hela världen invirad i bomull. Det är som om inget riktigt når ända fram till hjärtat. Trots det bränner det hela tiden. Det känns. Ofattbart men ändå väntat.

Det är så konstigt. All är precis som vanligt, som igår men ändå. Aldrig mer blir det sig likt igen. Aldrig mer. Men, vad jag lärt mig i år är att livet har en förunderlig förmåga att på något vis rulla på, annorlunda men det går. Livet hittar nya vägar, nya rutiner. Nya männsikor. Men, aldrig, aldrig kommer någon att kunna ersätta det som fanns. Vi tar inte varandras platser, utan vi ökar antalet istället.

Allt jag önskade i annonsen blir med. Allt. Det gör mig glad.

Jag känner doften av luktärter fastän det var längesedan de fällde sina sista blad men, på något sätt så är doften närvarande hela tiden. Ord och begrepp ligger på min tunga. Bananbil. Första gången jag åt squash och de där fantastiska päronen från Nya Zeeland.  Kanske ingen annan tänker på det men, det timmarna vi spenderat tillsammans är fler än vad någon annan av oss haft. Möjligen är det just det som gör det, att sorgen är inte störst utan det är saknaden, tryggheten. Jag bakar kakor. Ser framför mig hur ofta vi gjort det tillsammans, hur jag smusslade med degen för att sedan få ont i magen av allt bakpulver.  Det är väl livets gång, jag vet, men ändå känns det så orättvist. Jag tycker vi haft tillräckligt med smärta i år. Men då tänker jag att för henne är all smärta, kanske den största av allt; skammen av att inte minnas, som bortblåst. De möts nu, kanske dansar, men mest av allt så tror jag de äter tillsammans och ser ner på oss alla andra, försöker få oss att förstå att det finns inget slut utan allt är en evig början. Det sägs att förluster för oss närmare varandra och jag tror på det, jag ser tecknen och kanske är det precis det som är vad det hela handlar om; en påminnelse om att inget annat är viktigt om vi inte är tillsammans.

©EmmaNorman

Ibland likson hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
(Alf Henriksson)

Trots allt som är annorlunda så smyger sig julen närmare. Vissa saker förändras inte trots att nästan allt annat förändras, för det är så det känns. Och kanske är det, just det som gör att livet har en fantastisk förmåga att vandra vidare, att vissa saker, vissa traditioner inte förändras trots att världen vänds. Jag funderar jag ventilerar men ändå förstår jag inte alls. Om det är livet så vet jag inte om jag vill mer. Det är så det känns vissa stunder men ändå, livet är underbart andra stunder som när jag får krama om storebror igen. När han nyper mig i kinderna och frågar om jag saknat honom, om jag varit orolig. Ja, allt det har jag varit. Jag svammlar men det är så jag är. Alltid och jämt. Jag blir arg som ett bi och nästa sekund glad som en solstråle. På tisdag kväll är det julkonsert. Inte en sådan som det brukar vara där jag sitter mitt i på scenen utan jag ska vara publik. Jag längtar. Det är ju den kyrkan som är det rätta. Där jag önskar att få ta fler steg. Så är det sagt. Julstjärnor och levande ljus. Pepparkakor. Julsång. Magnus Carlsson i Grangärde kyrka. Jag får rysningar längs ryggraden. Spår i snön.

En kort vistelse hemma, packar upp och packar ned nytvättade kläder. Det har varit en upplevelse långt utanför ramarna. Fotfarande är jag fundersam på vad det egentligen var för ställe vi bodde på. Men, oavsett. Det här har varit den bästa av mässor. Jag är fantastiskt stolt över min sammansättning av teamet och hur det tillsammans lagt ett pussel som verkligen blev till det yttersta. Nu mellanlandar jag för att hämta andan innan det är dags för Stockholm. Kanske det där lugnet före stormen som dessa tre dagar var tänka som snarare blev till en egen orkan men, jag fortsätter att tro att snart så kan det inte bli mer, eller värre. Det kan inte vara möjligt att drabbas av mer än vad vi gjort nu, om och om igen.

Jag har fått nya vänner, fantastiska sådana.

För att spinna vidare. Nästan.

Vår stordate, återträffen idag utblir. Åtmindstonde uteblir jag. 1,5h telefonsamtal senare känns det ändå ok. Det var och är förknippat med så mycket. Känslan av att äntligen få vara precis som alla andra. Vi öppnade våra hjärtan för varandra och någonstanns där är vi hela tiden kvar. Öppenhet och klarspråk. Så mycket. Så fruktansvärt mycket glädje tillsammans. Alla tillsammans. Påminner mig själv om att jag måste fråga hur det där med moppen egentligen började. Vet när det var, någonstanns mellan bastun, halkan och masagebänken.  Då när hela klassen sammlades i ett skrålande "det gör ont" för första gången och med kvastskaften i handen. Vi var annorlunda och fantastiska på allt.

Det hugger till i bröstkorgen. Jag räknar på mina fingrar och skakar på huvudet. Det var aldrig meningen att det skulle blir så här, det vet jag också men ändå tänker jag att kanske vi har vetat det hela tiden, att tiden tar slut. Det verkar så. Som om allt hela tiden har ett slut, inga cirklar som vackert sluts och flätas samman utan som glider isär. Kanske avsiktligt, kanske inte.

Vi skulle gå tillsammans, inte åtskillda i en pinsam vetenskap om att det är vårat fel (det är aldrig bara den enes fel)Förlorade vänner, borttappade längst vägen. Kringelkrokiga vägar som löper från varandra men, som ändå väcker mitt hopp om att dom ska mötas igen. Som när en solros släpper sina frön och plöstligt en sommar senare står en solros till i blom. Och jag vet inte. Kanske det inte längre finns något att göra, kanske det är försent men, innuti så kan jag inte sluta tro; tro att det faktiskt kommer bli så som vi alltid sagt, leda varandra genom livet. Det svart-vita. Vi tillsammans, alla. Som pusselbitar. Så olika men ändå så lika. Totalt olika mål i livet men ändå. Det var ju alltid vi. Idag är saknaden stor; kom och ät morotskaka. Precis så som det alltid varit. Skratta och gråt. Nysningar och värmeljus. Nu lämnar jag alla dörrar på glänt, jag sammlar mod någon vecka till sen ringer jag, jag hoppas du svarar och att alltet är precis som det alltid varit.