När tiden inte finns.
Vi skulle gå tillsammans, inte åtskillda i en pinsam vetenskap om att det är vårat fel (det är aldrig bara den enes fel)Förlorade vänner, borttappade längst vägen. Kringelkrokiga vägar som löper från varandra men, som ändå väcker mitt hopp om att dom ska mötas igen. Som när en solros släpper sina frön och plöstligt en sommar senare står en solros till i blom. Och jag vet inte. Kanske det inte längre finns något att göra, kanske det är försent men, innuti så kan jag inte sluta tro; tro att det faktiskt kommer bli så som vi alltid sagt, leda varandra genom livet. Det svart-vita. Vi tillsammans, alla. Som pusselbitar. Så olika men ändå så lika. Totalt olika mål i livet men ändå. Det var ju alltid vi. Idag är saknaden stor; kom och ät morotskaka. Precis så som det alltid varit. Skratta och gråt. Nysningar och värmeljus. Nu lämnar jag alla dörrar på glänt, jag sammlar mod någon vecka till sen ringer jag, jag hoppas du svarar och att alltet är precis som det alltid varit.
klagomål å jämmer när hjälper det? Tid har man alltid, du lägger det bara på fel saker. Ring de du verkligen vill träffa och skippa dem som du inte vill vad med, Sluta krångla nån gång emma. =)
haha du är ju en fegis du med ju;)
men ibland så är det för mycket som kommer emellan. och det handlar inte om att prioritera bort eller till, utan det handlar om att man tar saker förgivet tills de en dag inte finns där längre. och bara så du vet så har jag ringt och kanske jag inte skulle gjort det med tanke på ess utgång menj ag ringde för jag vill.
jag är krånglig men inte utan att jag är det av en anledning:)
(haha du tror du är så annonym men icke;))
Så mycket ursäkter du har, Det var bra att du ringde, mycket lättare att veta än att tro. Jag ifrågasätter ju allt så tänk så jobbigt jag har det. Finns inga anledningar till att vara krånglig. fasaden fungerar inte på mig kom ihåg det. vet att jag inte är anonym för dig :) hur många finns det som säger sånt som jag? =). å ja jag är feg.