När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Trots allt som är annorlunda så smyger sig julen närmare. Vissa saker förändras inte trots att nästan allt annat förändras, för det är så det känns. Och kanske är det, just det som gör att livet har en fantastisk förmåga att vandra vidare, att vissa saker, vissa traditioner inte förändras trots att världen vänds. Jag funderar jag ventilerar men ändå förstår jag inte alls. Om det är livet så vet jag inte om jag vill mer. Det är så det känns vissa stunder men ändå, livet är underbart andra stunder som när jag får krama om storebror igen. När han nyper mig i kinderna och frågar om jag saknat honom, om jag varit orolig. Ja, allt det har jag varit. Jag svammlar men det är så jag är. Alltid och jämt. Jag blir arg som ett bi och nästa sekund glad som en solstråle. På tisdag kväll är det julkonsert. Inte en sådan som det brukar vara där jag sitter mitt i på scenen utan jag ska vara publik. Jag längtar. Det är ju den kyrkan som är det rätta. Där jag önskar att få ta fler steg. Så är det sagt. Julstjärnor och levande ljus. Pepparkakor. Julsång. Magnus Carlsson i Grangärde kyrka. Jag får rysningar längs ryggraden. Spår i snön.