Kork
En alldeles för lång dag, med alldeles för många möten och nu ofrivillig huvudvärk som topp på förkylningsberget. Nu bryr jag mig inte, vinet är inhandlat och nu glömmer jag att jag bär ett bolingklot istället för hjärna. Nu ska jag dränka min längtan och ringa pinsamma samtal; till och med sånt är inplanerat i min strukturerade verklighet. Imorgon kan det bli tågresa eller talskrivande, det som inte händer imrogon händer på söndag, sen kommer äntligen vår vecka.
Organisera mera
Förkylningen har fortfarande mig i sina klor. Idag har jag inte tid, det ska åkas både fram och tillbaka och möten står på kalendern; min numera alldeles för fullklottrade, sunkiga, ostrukturerade kalender, tur att den nya snart ska bos in. Postit lapparna täcker över varandra och ändå finns det knappt plats att skriva in viktiga saker som "möta vid tåget", för just nu är det min viktigaste aktivitet nästa vecka, jag struntar i allt annat både talskrivande, framförande och alla dessa möten, för mötet vid tåget är viktigast.
Bild från här, förståss.
Bild från här, förståss.
This is how it´s, tåget tar 2 timmar.
Dunka dunka
Är bedövad i huvudet, känns som den värsta bakfyllan någonsin och allt går att härleda till denna jäkla förkylning. Jag käkar apelsin efter apelsin, klunkar kan-jang och tar nässpray alldeles för mycket. Imorgon kväll ska jag vara jätte frisk.
Högljudd.
Brevbäraren knackade hårt. Min nya musik har anlänt. Njuter. Dansar runt framför datorn och smattrar snabbare och snabbare på tangentbordet i takt.
Flingor.
Det snöar, jag jublar. Idag ska jag hålla mig inne och tassa runt i raggsockor och polo. Vissa detaljer skulle justeras och allt kunde kallas perfekt, jag vill bo i en skidbacke och ha solen i ansiktet och en blå himmel ovanför, måste testa nya skidorna och det snart. Ska övertala någon att resa.
Att minnas.
Min blogg krånglar, texterna hoppar, de virvlar runt likt snöflingor. Borde hållt mig inne idag, för nu är förkylningen verkligen ett faktum, det är som på film, ögonen rinner och näsan detsamma, sitter under en filt med hela jaget täckt och skakar. Inte visste jag att frystknottror kan bli så stora att det går att mäta. Skriver kom-ihåg-att -göra-listor, pappret nästan tar slut. Mycket nu, mer blir det och det enda jag tänker på är att idag är idag. 28 november. Pling. Här började resan, och pirret i magen sitter i fortfarande.
Dofter
Klickade hem de första julklapparna, har funderat länge och väl på vad det skulle bli, nu litar jag på magkänslan och tror på mirakel. Julkänslorna yr för stunden, ätit apelsin och nu knaprar jag på en pepparkaka, tillsammans skapar lukterna en stämmning jag längtat efter sedan granen bars ut. Konstigt det där med dofter, vilka minnen de kan väcka till liv, måste nog ta några steg mot stan imorgon och doppa näsan lukten jag är beroende av och känner mig ensam utan. Låten nedan gör att köldknottrorna blir till mer behagliga knottror.
Upprepning
Känns som dagen bestått av upprepningar om och om igen. Upprepat. Talet gick förvånansvärt smidigt, chocken har inte riktigt lagt sig, samtidigt väckte det något annat till liv när jag inser att jag måste vänta ut ännu fler tisdagar innan vi är tillsammans igen. Men imorgon tänker jag gotta mig i historien och njuta, det började ju långt innan men imorgon började det med stora kliv. I övrigt består morgondagen av möten, kanske dagdrömmarna kommer ta överhand men det är viktiga möten som ska bockas av. Borde ta mig tid att träffa dom som betyder lite mer, lite oftare, de där korta stunderna idag gjorde susen, men jag behöver mer. 
Personen på bilden; ta åt dig av de sista orden.
Personen på bilden; ta åt dig av de sista orden.
Vintervärld
Lungorna piper idag med, jag är som fågelkvitter. Just hemkommen från förmiddagens turistresa till Nusnäs och dalahästfabriken, lämnade den lilla hästen åter. Nu borde jag träna på talet som ska hållas om fyra timmar, men det går inte, för jag måste spara på röstresurserna och andningen så jag läser tyst och funderar på hur det låter; egentligen. Solen skiner och jag suktar efter en slalombacke. ...
Att återvända
Tillbaka i tredubbel bemärkelse. Dagarna i Stockholm var kanon, svårt att fatta vad vi faktiskt klarade av att göra där tillsammans. Torsdagskvällen gav energi som jag hoppas ska räcka i nästan två veckor till. En förkylning fick jag med mig åter tillsammans med de 1000 katalogsbeställningarna. Frisören idag och tankarna vandrade tillbaka till den där dagen efter sista Ölands sommaren då mitt långa, långa rumplånga hår kapades vid käklinjen för att få bort tånglukten. Nu är jag där igen, vid hakan alltså. Ska jag sluta resa för ett tag, alla kan ju inte sticka samtidigt, måste bo in mig igen i det redan advetspyntade hemmet, tågresan idag var längre än någonsin men nu är jag här och talet ska övas in imorgon.
Närhet
Ännu en mässa, snart går billasten och nu kan jag bara hoppas att även denna matchning av individer fungerar lika lysande. Den närhet som vi hade i Göteborg på fredagen vill jag ha hela tiden. Det här blir bra. Nu ska vi visa att Dalarna är porten till resten av världen, att dina drömmar går att förverkliga med klingande dalmål, att här försvinner du inte i mängden.
All you need is love.
Det är sex veckor kvar tills jul, som varje år sedan denna film kom ut har jag tittat; nickat medkännande, skrattat och kännt två tårar fällas, allt på de rätta sekunderna. I hemlighet hoppas jag att om jag en dag vandrar längs altargången ska något liknande detta ske, helt omöjligt är det inte med tanke på vilka underbara vänner jag har. Mer otänkbart är väl att de får gå på bröllop med mig som en av huvudpersonerna. Tiden får, ska utvisa. Tyvärr hittade jag inte ett klipp med hela denna underbara scen.
Känner vi varandra allihop?
Facebook. Vilka sammanträffanden, hittar en bild och en annan som knyts samman och länkas till mig,länkas som i att jag känner dem alla men visste inte att de kännde varandra. Ironi på hög nivå. Nyfikenheten på svaret på frågan "hur" är stort, större. Bilderna är från denna tid för ett år sedan, tänk om man då vetat hur det skulle gå.
Att koda av
Irriterande. Eftersom jag bor ensam på min våning i det gula huset, bara min lägenhet existerar på plan ett, återfinns även mitt namn överst på listan på porten. Jag undrar om familjen ovanför får lika många "öppnings samtal" som jag får varje dag, klockan är inte ens lunch men redan har fler än en hands fingrar. Det mest irriterande i alltet är att denna kod som de där ute i kylan slår in kopplas till min mobil och varje gång den ringer kastar jag mig med förtjusning över den för att sedan kallduschas. Jag släppte just in Radiotjänst, men bara in i huset, inte in till mig.
Stockholm
Imorgon är farthållaren inställd på Stockholm, i dagarna två ska återigen mässarbete utföras. Upplägget är detsamma men besökarna dubbelt så många trots färre dagar. 10 000 besökare gånger två. I tanken är jag redan där och har varit på plats i flera dagar. Den trötta söndagen blev till den bästa söndagen 2007, den spenderades i Bojsen men parmiddag på menyn och singstar och i-toy, igår vinkade vi hejdå på perrongen och tomhetskänslan tog genast ett tag om maggropen. Men, nu är det Stockholm som gäller och inga sura miner, det kommer bli kalas, nu ska jag släppa på kontrollen.
Avsked för veckor i flertal.
Ibland säger en bild mer än tusen ord. Bilden får stå för symboliken. Att redan längta.
Det kallas tvivel.
Olustig magkänsla. Något är på gång, jag önskar bara att det är något positivt och inte det motsatta. Livet springer och jag flåsar efter, igen. Tydligen "verkar jag nedstämnd", men anledningen till det är enkel; jag har inte tid att dra mungiporna uppåt, fastän jag vill. Tvivlar på tillvaron, på min förmåga, på mina mål, på livet, för inte kan det vara meningen att man inte ska hinna njuta av det som sker?
Kunskap och Framtid
Vi har säkrat framtiden, 800 namn insamlade när målet var 300 kallas succé.
Svenska mässan.
Är i Göteborg, på ett hotellrum. Sitter i sängen med datorn som sällskap och ett berg av tröjor med loggan som en stor bläffa på hela bröstet. Teamet är redo, mässan ska intas men, morgnen blir nästan för tidig. I dagarna tre är det Kunskap och Framtid som gäller. Springskorna är framplockade ur väskan och imorgon ska teamet delges dagsmålen. Ribban i topp, men tror de hoppar högre
På resande fot
Göteborg i dagarna fyra väntar. Hoppas på värme, vänliga ansikten och mycket skratt. Kommer nog få utstå en och annan pik för min stora väska, men vad gör man inte när den vanliga spricker, dessutom har jag mer packning än alla andra beroende på att jag har mina arbetskläder och en hel drös med annat viktigt med mig, jag ska stanna en mer dag än dom andra också. Blandade känslor i kroppen, inte nervositet men spänning. Imorgon denna tid bör vi vara i full gång med monterbyggandet. Om en vecka bör vi vara på plats i Stockholm och göra detsamma men lite snyggare, lite bättre och lite coolare. Ikväll, när väskan är packad blir det äntligen kärt återseende, galet vilka känslor som jag bär inom mig.
Kärlek nu.
Göteborg nästa.
Kärlek nu.
Göteborg nästa.
Att tala
Retorik idag, senare delen av eftermiddagen innebär eventuellt handsvett och tungkrokar -när orden inte kommer så som de ska. Känner mig förberedd, jag vet vad jag talar om, kanske allt för väl, däremot kan jag inte själva talet så bra som jag önskar att jag kunde, jag borde kunna det bättre.
Kontrollbehov.
Det är något konstigt med mig och måndagar, för jag vet inte vilken i ordningen har jag Björn Borg som sällskap, har ett pannband av värk runt knoppen. Det spränger, smärtar och ömmar, ljuset är ljust och illamåendet gigantiskt. Men, dagen har varit bra, till och med väldigt bra. Det som inte är under kontroll idag blir det imorgon. Trodde att dagen skulle sluta annorlunda, trodde, ja jag hoppas än, att tåget skulle gå norrut. Imorgon måste talet tränas in men just nu finns inte tiden, jag har en stund över nu men, trots glasögon på min näsa är texten suddig. Jag behöver dig här som sköter om jaget mig. Klumpen i halsen blir mindre, nu måste jag inte sävlja lika mycket för att klara av dagen, men på kvällen växer klumpen och tenderar att ta överhand, lustigt jag minns ju nästan inte varför den överhuvudtaget uppkom. Jag längtar tills söndag, då ska vi i par i tvåtal titta på film och skratta åt hur en 50-års fest kan gå till med dansbandsmusik som underhållning, men innan dess ska Helena och jag ha en fredagskväll tillsammans i hennes stad med havsbris i håret. Jag kommer att ha konstant kramp i skrattmusklerna, tror att Helena kan få klumpen att minska ytterligare.
Handbagage till himlen
Packa ned mig med, jag kan gå som handbagage. En vistelse i paradiset vore utomjordiskt underbart. Solsken, bad, lata dagar. Vissa har det bra, någon gång ska lägenheten ändå besiktas, snart, så det så, på obestämmd tid ska vi stanna i himlen.I minsta detalj
Söndagen har pågått länge, klockan ringde långt innan tuppen. Dagens planering är gjord i minsta detalj. 1. Läsning, 2. Sammanfatta, 3. Uppsatsarbete på bibloteket, 4. Talskrivande, 5. Läsning. Däremellan är tvättstugan bokad nästan hela dagen och jag har upptäckt att jag tydligen endast använder svarta kläder och en enda brun tröja, för det är vad som fanns i tvättberget. En svart person men inte en svart personlighet. Dagens schema ser vid anblicken inte alls särskilt ansträngande ut men om små korrigeringar av det nedskrivna skulle ske så som 250 sidor och så vidare, blir synen av vad som ska göras trötthetsframkallande. Lite bra morgonmusik:
Skruvat
En heldag i norra delarna av landskapet. Nya roll-upsen anlände lägligt imorse och nya mini montern blev snygg, karamellerna uppskattade, arbetet utfört strålande. Varit ambassadör men mest trött och längtansfull, längtan går, finns i hela kroppen. Kommer hem, det är svart och tyst, idag med. Kvällen ska ägnas åt plugg och morgondagen detsamma. På onsdag morgon åker jag för att komma åter lördag natt, hinna tvätta och säga hejdå en gång till innan vi båda drar till huvudstaden men ändå åt varsitt håll. Detta är det enda jag tänker på, att dagarna rusar förbi och att tiden är knapp innan den ena flyttar för gott härifrån, det är sånt jag tänker på när jag egenltigen borde fundera över etiska grundvalar för global ordning.
Från andra sidan
Klockan är snart midnatt, jag har näsan i statsvet.-boken och tankarna flaxandes brevid, hade velat göra annat ikväll. Velat vara i en annan stad, inte här inte nu, inte så tyst.
Berg- och dalbana
Veckan har haft alla de ingredienserna som skär sig. Det har varit total sprudlande hoppande glädje och tårar i mängder utan slut ända innifrån djupet. Jag tror jag skulle behöva sticka huvudet i sanden ett tag. Idag kom vintern, jag hamnade nästan i diket, tror tankarna vandrade iväg, jag blev påminnd om det jag måste göra. Att prioritera rätt är svårt men att inte prioritera är dumt. Jag tycker inte om att ha orden osagda hängandes däremellan, därför känns de kommande tre dagarna extremt långa samtidigt som jag hoppas de ska vara i en evighet för jag ska hinna med så mycket. För här ska tas igen allt det jag inte hunnit under min första "riktiga" arbetsvecka som bestått av allt för många timmar, några fler timmar på bara tre dagar mot vad normala gör på en vecka, detta bådar inte gott i kombinationen att plugga 150%, men så är läget just nu. Skulle ha hunnit med att provjobba på jobb nr 2 också men det krockade med Stockholm. Nästa vecka blir det Göteborg och imorgon Mora. Snart är det jul.
Livstrassel.
Kunde inte dölja de när dörren öppnades och famnen fanns där. Lät det komma, tårarna rann och hans tröja blev våt. Han torkade mina tårarna och det kom nya. Nu ska jag vara stark.
Det här är mitt liv.
Egentligen borde jag inte ens reflektera över det. Jag vet att jag inte borde men ändå gör jag det. Jag försöker lägga om tankarna och tänka på annat men så är jag där igen. Söndagar. Men, så låter jag tankarna vandra fritt igen och blir glad ända innifrån djupet, inser det jag vetat hela tiden, att det som är "mitt " är det bästa som finns. Min kärlek, mina vänner, min familj, och egentligen när jag tänker på det hela tillvaron är ganska så riktigt jäkla underbar. Jag måste bara tillåta mig njuta, luta mig tillbaka ibland för jag vet att dom finns där om jag faller igen. Om pressen ökar och jaget förminskas så kommer de finnas där, därför ska jag hoppa och våga, mitt skyddsnät hoppar med mig. Och jag, jag är lyckligare än andra. För det här är mitt. Meriter
Dagen har ägnats åt jobb. Trotsade huvudvärken och satte igång, några timmar försenad. Tror vi fick till det hela tillslut, frågan är väl om vår humor kommer förstås och delas av andra eller ej. Nu försöker jag knåpa samman min cv, kan inte bestämma mig för hur orden ska presenteras,hur begreppen skall tolkas, om jag talar engelska flytande, bra eller grundläggande, om jag talar spanska eller bara förstår. Känns som om jag missar något i mitt uppradande och önskar jag visste vad. Imorgon väntar mer arbete men framför allt bilkörning då det är Nusnäs som gäller.
Ljud.
Ibland i det ständiga musikletandet som pågår får man ett guldkorn från någon annan, Eric är bäst på att hitta dem och dela med sig. Det här är ett sådant. Nu är jag fast, måste beställa en ny skiva, denna musik passar jämt oavsett humör och oavsett tillställning, igår var den vårat sällskap idag är den mitt när jag dricker kvällste och försöker blir lite trött efter konserten.
What about friday
Gårkvällen kunde inte ha blivit mer lyckad, precis en sådan kväll jag behövde och känslan den skapat inombords ska jag göra allt för att behålla, känner mig lugn. Egentligen gjorde vi inget men ändå mycket. En aning festligare mat än annars, några kramar fler, mer vin, lite mer wiskey och skratt. Vi drog till Arenan och lyssnade på ett av de många favoritbanden från Borlänge och återvände ut där ett ofrivilligt snöbollskrig utlöstes. Busade och rammlade in igen för att några timmar senare halka till city; pika de andra för deras val av boende där borta på Bojsen och nöjda över att ha mitt cityboende runt hörnet väntandes på oss. En skön och befriande fredagskväll.
Lördagskvällen nu kommer ägnas åt musik ikläldd hemvärnsuniform.
http://whataboutaband.se/
___________________________________________________________________________________________
Uppdatering: Se/lyssna/njut av What about a band på Kunskapskanalen 5/11 kl 22.
Lördagskvällen nu kommer ägnas åt musik ikläldd hemvärnsuniform.
http://whataboutaband.se/
___________________________________________________________________________________________
Uppdatering: Se/lyssna/njut av What about a band på Kunskapskanalen 5/11 kl 22.
Likt ett bubblande skratt
Kroppen är som klister men humöret är konstigt nog på topp. Målar naglar, scrapbookar (eller hur blir det i plural?) och funderar på middag. Sjunger högt och förvånas över att jag vågar. Känner mig förväntansfull av ingen anledning, vilket är intressant -tänk vilka känslor en ivägskickad tenta kan ge, tänk att jag hann klart. Frihet. Kvällen är fortfarande oviss, det ska firas men hur får kvällen utvisa. Äntligen har vi båda tid för varandra och krambehovet är gigantiskt. En vända på systemet blev en rejäl sådan, men det är tillåtet när man gjort två tentor á la de största någonsin på loppet av tre dagar. Livet som statsvetare är hårt, riktigt hårt.
Nattskiftet avslutas
Efter 22 timmar har jag änltigen tryckt på sänd. Försökte sova i några få oroliga timmar där mellan 01-05, vet inte om jag lyckades, det enda jag vet är att tröttheten är gigantisk i varje kroppsdel. Förunnades där någongång runt 06 vid köksbordet, av hur vacker soluppgången faktiskt är och vilken småmysig utsikt jag har dessutom vet jag att morgontidiningen levereras 05.03 på Parkgatan. Nu ska jag släppa allt vad policy modes heter och en sista helg innan året tar slut bara koppla loss totalt, eller åtmindstonde försöka för sedan börjar allvaret igen på samtliga plan, dennya kalendern är nästan fulltecknad för januari, redan.
Godmorgon.
Godmorgon.