När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Olustig magkänsla. Något är på gång, jag önskar bara att det är något positivt och inte det motsatta. Livet springer och jag flåsar efter, igen. Tydligen "verkar jag nedstämnd", men anledningen till det är enkel; jag har inte tid att dra mungiporna uppåt, fastän jag vill. Tvivlar på tillvaron, på min förmåga, på mina mål, på livet, för inte kan det vara meningen att man inte ska hinna njuta av det som sker?