Love is my drug.

Och så är det mörkt igen.
På reservkraft. Bensinen börjar sina. Jag har feber. orken kom tillbaka men nu är den som bortblåst, igen. Vill bort, vill hem. Dagens bästa: ett av gymnasiebesöken tätt följt av inbokandet av besök i Eskilstuna. Äntligen dit.
Stronger than Jesus.
Ibland så sker ting som egentligen inte är förvånande eller oväntade men när de väl sker så är de ändå just det; förvånande och oväntade. Ändå. Konstigt. Några av de jag aldrig trodde jag skulle släppa taget om, tappa bort i vimmlet, bland de tusen andra stegen (men de som jag ändå lyckades göra just detta med), några av dem har jag fått glädjesprudlande besked av. Det är rosa och fluffigt, genomtänkt och underbart. Ringbeklädda ringfingrar, omslingrade och lyckliga. Så enkelt och så rätt. All er lycka.
Det är slask.
Snart har jag väl genomgått hela kroppen, förblindad av smärta. Otur och olycka.
Ett hål i huvudet (på riktigt)
Vissa dagar bara vet man. Idag kommer bli tung. Stentung. Bergsklättrare.
Jag skulle ju bara dra ur sladden, inte slå huvudet i kanten och skapa något som jag tror kan bli mitt tredje ärr i ansiktet. Det gör ont, spänner, drar, stretar, är svullet och allmänt förnedrande fult. Idag. Just idag.
Men, trots känslan av rissäck på min rygg så har det gått bra. Jag har fått ut mer av idag än på länge, visat att jag kan och vill, fått uppmuntran och jobberbjudande. En vanlig måndag typ.
I ljuset.

Röda rosor.
Ett hål i himlen.

Plask i baljan

Idag är det så dags. På med flytdynorna och baddräckten. Fjärilssim och ryggsim men mest kalsupar.
Krispigt.
Det är skidåkningsväder. Olidligt blå himmel och bara någon, kanske ingen(?) minusgrad. Men, nej. Jag vill inte ha vår jag vill ha mer snö och såna här dagar. Jämt.
Somewhere only we know.
Nyckel.





