Love is my drug.
Tror det var den första. Det var trevligt, och en si så där lagom stämning, lite lek och lite skratt. Jag blir irriterad på så mycket men orden börjar sina, jag tror dagens simmtur kommer hjälpa och om den inte gör det ropar jag snart. Blundar och stänger igen. Som på reklamen. Vänner som förändras, förvandlas och vänder sig om, jag är less på det. Det kan inte bara vara en envägskommunikation. Och alla verkar skylla det på mig. Jag är trött på att det är jag som är felet, vad är det(?) hur skulle jag kunna finnas så som jag vill när allt jag vill är att sova länge, sova ut.
Och så är det mörkt igen.
På reservkraft. Bensinen börjar sina. Jag har feber. orken kom tillbaka men nu är den som bortblåst, igen. Vill bort, vill hem. Dagens bästa: ett av gymnasiebesöken tätt följt av inbokandet av besök i Eskilstuna. Äntligen dit.
Stronger than Jesus.
Ibland så sker ting som egentligen inte är förvånande eller oväntade men när de väl sker så är de ändå just det; förvånande och oväntade. Ändå. Konstigt. Några av de jag aldrig trodde jag skulle släppa taget om, tappa bort i vimmlet, bland de tusen andra stegen (men de som jag ändå lyckades göra just detta med), några av dem har jag fått glädjesprudlande besked av. Det är rosa och fluffigt, genomtänkt och underbart. Ringbeklädda ringfingrar, omslingrade och lyckliga. Så enkelt och så rätt. All er lycka.
Det är slask.
Tandvärk.
Snart har jag väl genomgått hela kroppen, förblindad av smärta. Otur och olycka.
Ett hål i huvudet (på riktigt)
Vissa dagar bara vet man. Idag kommer bli tung. Stentung. Bergsklättrare.
Jag skulle ju bara dra ur sladden, inte slå huvudet i kanten och skapa något som jag tror kan bli mitt tredje ärr i ansiktet. Det gör ont, spänner, drar, stretar, är svullet och allmänt förnedrande fult. Idag. Just idag.
Men, trots känslan av rissäck på min rygg så har det gått bra. Jag har fått ut mer av idag än på länge, visat att jag kan och vill, fått uppmuntran och jobberbjudande. En vanlig måndag typ.
I ljuset.
Visst är det ändå lite konstigt, hur vi länkar våra liv samman med andras. Hur vi tillåter hjärtats dörrar öppnas, välkomnar och omsluter. Men sen då? När slutar vänskap gro, när är vänskapen slut? När vännen bara blir till ett namn, ett minne, ett då. När dagar blir till månader som blir till år. När de bästa av vänner inte vet vad mitt nu är, att det här är jag, nu. Att en del av mig är lyckligare än jag trodde var möjligt, jag trodde jag var mer lycklig än vad som var möjligt tidigare men nu vet jag att det var inte ens lycka. För det här, nu, det är på riktigt.
Röda rosor.
Nu är det så där igen, det knarrar under fötterna av kyla, luften är fylls av kristaller och astman är nära. Men vackrare än så här blir det nog inte. Ute. Inne är det mest oväder, tidsbrist och magont. Men vacker är det. Ute.
Ett hål i himlen.
Och när jag tänker efter så är 2008 alltid året då jag lyssnade, memorerade och sjöng svenska textrader. Kanske allting hade varit ännu tyngre förutan alla rader som träffade rätt, värmde och rörde, berörde. De fantastiska spelningarna som avlöste varandra.
Hur jag fick lägga blyklumpar i skorna för att inte då, just där, sväva upp mot himlen till musiken. Hur det kändes som om allt blev klarare, renare, ljusare, vackrare och bättre, om så än för två minuter så var det två underbara minuter. Och jag bara snubblade och skrapade knänen. Brände mina armar bruna och åt vindruvor. Och årets låt, så naken och så ärlig. Jag väntar på nästa skiva, på den där låten som vi fick höra under festivalen, där varje ord var precis det jag ville säga, där och då,.
Plask i baljan
Idag är det så dags. På med flytdynorna och baddräckten. Fjärilssim och ryggsim men mest kalsupar.
Krispigt.
Det är skidåkningsväder. Olidligt blå himmel och bara någon, kanske ingen(?) minusgrad. Men, nej. Jag vill inte ha vår jag vill ha mer snö och såna här dagar. Jämt.
Somewhere only we know.
Går inte att förneka. Vad jag slöjdar på är ingen vanlig liten undersökning. Det är banne mig ännu en uppsats, 60 sidor och långtifrån färdigrapporterad, jag är snurrig av alla siffror och vill ha kött. Och så finns det folk som suckar över sina exjobb, herrejösses detta skulle jag kunnat utvecklat lite till och lagt fram som ännu ett, åtmindstonde känns det så och efter uppmuntran idag från stort håll så är jag tupplik.
Nyckel.
