Ett hål i himlen.
Och när jag tänker efter så är 2008 alltid året då jag lyssnade, memorerade och sjöng svenska textrader. Kanske allting hade varit ännu tyngre förutan alla rader som träffade rätt, värmde och rörde, berörde. De fantastiska spelningarna som avlöste varandra. Hur jag fick lägga blyklumpar i skorna för att inte då, just där, sväva upp mot himlen till musiken. Hur det kändes som om allt blev klarare, renare, ljusare, vackrare och bättre, om så än för två minuter så var det två underbara minuter. Och jag bara snubblade och skrapade knänen. Brände mina armar bruna och åt vindruvor. Och årets låt, så naken och så ärlig. Jag väntar på nästa skiva, på den där låten som vi fick höra under festivalen, där varje ord var precis det jag ville säga, där och då,.
Kommentarer
Trackback