När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

365 dagar senare, nästan, och det mest fantastiska  är att Vi klarade av det. Tillsammans.

Det har varit det mest omvälvande, föränderliga och annorlunda året, någonsin. Aldrig har vi upplevt så mycket på en och samma gång. Bubblande, kittlande och smittande glädje. Oro, sorg och saknad. Hela färgskalan från det klaraste ljus till det mörkaste mörkt.

Vi har tvingats möta allt det där som skrämmer. Förändrats och hittat nya vägar vidare. Lärt oss allt om stomi och lungcancer till spinalsystor. Förlust och vinst. Att det sista som sviker oss är hoppet. Att tårar rinner till Gammal fäbopsalm både sommar som vintertid. Att jag kräver mer än en narkosläkare.  Att jul är annorlunda framöver men att annorlunda inte behöver betyda sämre.Att allt har en mening.

Där i januari känndes det som om det var slut på allt, lusten och lyckan. Tron på att värre än så här blir det aldrig, men det blev det och flera gånger om igen. Mer. Konstant.

Så kom våren. Nya ärr. Sjukdom och vistelser. Nya relationer, avsked och avslut. Ilska och bitterhet. 22-års dagen. Examen. En bästa väns flyttlast. Flyttkartongspackandet pågick på alla håll hela sommaren. Midsommar, kärlek och fred: Festival. En sista kram av morfar.Blommig långklänning och jordgubbstårta. Brännskador och solbränna.Bland fjällen på sommaren, myggbett i nacken. Sol och bad. Bad och sol. Gemenskap och ensamhet.

En underbar vecka bland klippor och havssalt. Clara och jag. Bland maschmallows och getingar. Shopping och svett. Vänskap och lycka. Här och nu.

Uppfylldfylld av tankar och funderingar. Nytt hopp och ny tilltro. Tårar och längtan, saknad. Allt gick så fort.   Tappade bort mig själv.

Så kom hösten, en ny höst. Jobb istället för skola. Jobb på skolan. Färdig med min Fil.Kand. i handen. Nya beslut och nya tag. Kanske det bästa av beslut. Men ändå, mer oro, mer sorg, mer smärta avlöste varandra, förföljelse av sjukdom. Den första snön och en stjärna föll. Farmor somnade. Vi gick på julkonsert och lät oss beröras.Och på något sätt har alla dagarna 2008 förflutit, ett långt år. Förändringens år. Visdomens år. Avskedens år. Saker och ting har haft sin början och andra sitt slut. Jag har öppnat mitt hjärta igen, för kärlekens skull.

Men, det är inte sorgen och oron som jag vill minnas mest, 2008 var året då jag fick min examen och tog ett nytt steg i livet. 2008 har trots allt varit till stor del ett helt år av glädjeämnen, vi lärde oss att även ta tillvara på de små tingen. Vänskapens år, kärlekens år. Livets år. De vi saknar mår bra nu. Vi binder en krans av minnen. Tänker på hur sköra vi är men tillsammans klarade vi det, står här redo. Jag vet redan nu att en ny kamp väntar, något som vi måste finna en lösning på för att få glädjen att blomma fullt. Jag tror på hoppet. Envisheten vinner.

2009 är möjligheternas år. Ett ögonblick i sänder.

Vi är insnöade (nästan). Träden är nedtyngda med den tunga snön och det är det här som är det bästa med vintern, med december. Det ljus som snön sprider. Snökristaller i håret och blöta kalla fötter. Vi tjuvtänder ljus två. Ska baka tekakor i eftermiddag och äta på pepparkakor med glasyr. Blir sockrig i ansiktet av all kristyr. Sätta nejlikor i apelsiner och ta det piano. Igår var speciell. Mer än speciell.  

Tycker inte om det här. Jag säger sluta. Stop härochnu. Som en mus i sitt hjul, runt runt runt men aldrig just där. Hinner inte förstå. Hinner inte känna. När jag väl känner efter rasar allt. Eller åtmindstonde verkar det så. Dagens bästa: 15min lunch MED Clara.