När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Flingorna virvlar. Vet inte vad som händer. Känns som om vi fammlar i mörkret, försöker greppa och just när vi hittar rätt blir det fel igen. Jag sitter ihopkurad på kontoret, det ger sig liksom inte, huggen. Konstigast av allt är väl att annars hade jag brytt mig, men nu, det spelar ingen roll. Reservkrafterna tryter, jag ryter. Jag börjar tro att det inte finns någon maxgräns för hur mycket som får drabba oss just i år, just nu. Dagar som idag vill jag vara hemma, jag vill baka tekakor och gaffla dem samtidigt som allt är så som det alltid var förut, att allting var precis så där perfekt som på film. Men, verkligeheten har väl hunnit ikapp, rejält. Snubblar på mina egna fötter, yrseln tar överhand. Det gör ont när knoppar brister sa Karin men jag säger det gör ont när hjärtat brister, det går inte att lappa om och om igen, kanske är det just det som det förösker påvisa genom sina arga slag mot mig.