När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Igår var jag upprörd. Knöt mina skor och gick tillbaka in igen, i mig själv. Bort från allt. Måste sluta upp med att ta så illa upp, de vet inget om mig mer än det som står i sina journaler. Det är inte jag det är bara en del av mig som är fel. Och som är deras fel. De skämms över att de inte hittar vilken skruv som är lös. De borde skämmas över att jag sakta börjar vänja mig vid att de inte kommer hitta skruven heller och att de uppmanar mig till det.
Jag är inte bitter, jag är väldigt sviken.

Persiennen är fortfarande trasig. Som en påminnelse där uppe och på något sätt gör det mig trygg. För jag klarade det, då klarar jag allt.
Jag är inte bitter, jag är bara bäst.