När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Idag är en sån där dag där jag ena sekunden är hyper effektiv för att i nästa behöva pausa. Det är som om mina hjärnceller har fest och hoppar. Jag behöver koppla av ena sekunden för att nästa kunna fokucera igen. Nu pausar jag. En stund. Och nyser gör jag konstant. Högt och blött. Men jag håller min tidsplan, ligger till och med före.

Clara är i stan. En vecka nästan. Det tycker jag om. Igår gjorde vi precis sånt där jag längtat efter; vi pratade massor och åt ännu mer. Vi åt grekiskt för att sedan runda av med icke kladdig kladdkaka. Sånt där som bästa vänner gör, tillsammans. Tahiti drack vi, precis som alltid. Sen blev det läggdags alldeles för snabbt, och imorse var det svårt att gå upp och ännu jobbigare att väckas av ännu ett larm väl på bussen, minns inte ens att jag satt ett sådant men tur att det pep. Idag var det varmare igen, runt -10. Men vid ån, där är -10 fruktansvärt kyligt. Det biter tag och håller sig fast. Allt jag kan tänka på nu är att jag vill åka hem. Åka slalom.