När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Hinner inte ut förrän jag måste springa in igen efter något. En tröja, en jacka, en filt, ett par vantar. Då ger jag upp. Går in igen. Plötsligt är solen framme igen och bakom fönstret ser det underbart varmt ut, men det är det inte. Det är nog höst nu, åtmindstonde idag. Ljuset är annorlunda, silas genom gula löv istället för de gröna. Lite sorgset men tryggt.

Hör barnskrik på avstånd, går ut på ballkongen och ser dem på håll, på min hängbro. På vår hemligaste allmänna plats. Där vi alltid var, oavsett ålder var den vår. Bron. Med stickor i händerna och rumpan kom vi hem, lite smutsiga men mest trötta, trötta efter en heldag i vår lekpark bland indiantälten, det stora tåget, gungorna, hästarna, sandlådan, fotbollsplanen och förtåss hängbron. Undrar varför inte alla lekparker har en sådan? Och klätterträden, de stora med ekollon som rammlade ner i huvuderna på oss. Vi lekte ekorrar och skämdes när de stora barnen kom. Det borde vara lag på det; klätterträd och hängbroar i lekparker.

Plockat av de sista smultronen och tyckt synd om karten som kommer förbli gröna och oätna. Eller? Kanske solen orkar sig fram igen? För min skull, för smultronens skull. Plockar äpplen till kakan. Snart kommer de andra hem. Hem till mitt andra hem.