När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Kämpar på. Eller nästan. Har än så länge bara förberett mig. Tänker som en tjej och lägge rundan allt för att sedan plocka fram det igen och grabba tag i det. Det är svårt när man vill något mycket men så är det ändå fel på något sätt. Har pannvärk, att brännmärka mig själv var inte alls bra. Konstigt nog, eller lyckligtvis nog syns det inte något märke i pannan men stel är den, väldigt. Det passar sig inte nu när min koncentrationsrynka vill fram. Ännu en kväll ensam men idag passar det egentligen optimalt. Jag skriver och suddar, egentligen borde jag sänka ribban lite, det blir ju så mycket enklare då men, nej. Persoligt brev, vem kom på det fåneriet? Läser frågorna/påståenderna och skrattar varje gång jag läser "ha nära till ett leende", synd att dom inte såg mig i sommras, nära på att spricka i mungiporna som nedan typ.