När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det är som ett myggbett; irriterande, kliar och skaver. Fast i hela kroppen. Mitt huvud dunkar. Det är suddigt. I kanterna i alltet. Och mest av allt vill jag ha stunderna. Inte släppa taget utan hålla fast. Det har varit nog med förluster det är dags för vinst. När blir hoppet för stort? Kanske samtidigt som modet dör ut. Om modet är störst får hoppet inget utrymme och kanske är det då det sker. Jag vill bestämma. Jag vill inte bläddra igen och upptäcka att om natten finns det ingen där. Orka presentera sig och börja från noll. Nej. Tur att jag har kärleken. Den största, den bäste. Av alla. Men vänskapen är saknad och styr skeppet. Kanske jag försvann i mängden. Tråkigt. Det är liksom inte vi.

Och bitterheten den tär ännu en dag. Imorgon ska jag sola, sola i min egen munterhet för imorgon kväll är det semster. Så det så.