Lycka är gnistrande.

Det snöar 7 mil söderut. Jag vill smaka på flingorna. Förundras över vad de gör med allt det gråa.

Mycket nu. Mina komihåglappar börjar likna meterlånga listor. Det är så jag jobbar, skriver ned för att minnas för här är kasten många och rejäla, inte hit, men dit och så tillbaka. Tänker på förra fredagen, på helgen och tänker att något av de bästa jag vet är att sammlas. Firandet i sig är oväsentligt men att sammlas och vara tillsammans det är. Tagit del av bilder från ceremonin och jag kan inte annat än känna en viss stolthet, att det är klart. Ännu en milstolpe i livet är passerad, men jag vet och känner att dte kommer komma fler examensceremonier. Inte är jag nöjd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback