När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Fredagen var annorlunda.

Torsdagen hade kunnat vara ack så mycket bättre med det utgångsläge som kvällen stod för. Middag med två och sedan Betner men icke. Jag fick koncentrera mig på att andas och hålla ögonen öppna, att skratta svalde för mycket energi helt enkelt. Känslan i kroppen i torsdags ska jag göra allt för att undvika men redan idag så är symptomen där. Jag flåsar fast jag sitter still, händerna är som en gammal tants; skakiga och kalla. Min astma krånglar som aldrig förr och jag funderar på att gå hem. Ögonen kliar.

Fredagen. Examensceremonin var inte alls som jag trott men inte heller på något vis något jag hade kunnat vara utan. Det känns mer på rikigt nu. Det är klart. Efter lördagens firande hemma hemma, som egentligen bara var ett skäl att sammla delar av släkten, känns det ännu mera riktigt. Rätt och riktigt. Allting.