När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Nu har jag gått och funderat på det i så många dagar så snart blir jag väl yr eller galen. Finns det något som är så kolosalt skojigt och tokigt som dialekter? Nej, dilekter och uttryck kan få vem som helst att känna kramp i skrattmusklerna.

Klassiska frågan diskussionen inleds oftast efter svaret på denna, "vilket dialekt tycker du är finast och roligast?". Som att det är ett helt koncept finast-roligast sitter ihop, kanske detta stämmer, finast blir till roligaste och roligaste till finaste.
Värmländska
Det sjunger i munnen på dem, i fyrtakt i dansbandsrythm. Och det låter bara SÅ gott detta "åck" (och) kanske är det mysigaste frasen/mellanorden av dem alla. Det där "och" som jag alltid vill stryka över känns mycket mer lockande på klingande värmländska. Så gott och snällt.
Göteborska
Krävs ingen vidare förklaring. "De é la gött liksom".

Men sen kommer det, dalmålet. Varför väcker detta dialektmysterium så många muntra miner? Bara för att vi råkar ha en viss förkärlek till volkaler? För att vi från den lilla staden inte nöjer oss med ett "u" utan gärna flera, flera -så långa som möjligt. "Douuuuu" är väl också ett bra uttryck om man inte kiknar ur av skratt innan man fått det sagt. Alla, nästan alla jag känner som begett sig till Dalarna tillsammans med sina flyttkartonger har förberett sig med att kolla in "Masdjälvlar" (vågar inte erkänna att jag inte sett den) och menar att deras förutfattade meningar besannades samtidigt som de sattes på sin spets genom att dte visade sig varna värre, varje dag är ett gympapass för skrattgroparna. Äch då, jag är stolt över mina "uuun" och annat skojsigt. Det bästa av alllt är när man själv mräker att mågkn annan bräker på så man själv får tillfälle och möjlighet att skratta lite, uuutan att skratta åt personen utan snarare med för är det nått vi i "knätofsland" fattar så är det väl just vikten av att ett uuunderbart skratt.