Känslan
Tankarna har nått känslan som aldrig kommer infinna sig igen, upplevas igen. Den där dagen när man tar jätte-skuttet ut i världen med champang bubblandes inom sig.
När man går upp tidigt för att plugga får man offra några timmar under dagen istället för att ta igen den förlorade sömnen och det var under dessa timmar på soffan som tankarna vandrade iväg til juni 05. Kvällen innan då jag "pallade" syrener med E, sprayade ett lakan fullt med namn och försökte placera ut dessa namn utan någon bakomliggande tanke (misslyckades), försökte blåsa ballonger samtididgt som jag nös av alla björkar som omgav oss och skrattade konstant. Det var som om man inte ville att kvällen skulle ta slut, vi visste alla att den stunden vi hade där aldrig skulle komma tillbaka och att när vi vaknade nästa morgon skulle det vara sista gången som vi gick till "vanliga" skolan. Ändå var nästa morgon dagen vi längtat efter, drömt om och planerat under så oerhört lång tid (kanske under alla tolv år?)
Konstig känsla av vuxenhet när så den vita mössan med svarta bandet placerades på huvudet "på riktigt". En enda dag känns den där mössan som den allra viktigaste ägodelen. Kommer aldrig att glömma när mitt namn ropades upp och jag fick gå de där metrarna fram och hämta mitt betyg, visste ju exakt vad som gick att läsa där men ändå, nu var det på riktigt, på fint fint papper och i ett vitt gigantiskt kuvert med skolans emblem, dessutom med mitt namn på. Sen kom väntan med alla andra, vem sjöng högst? Kommer aldrig komma över besvikelsen över att vädergudarna inte stod på vår sida menkanske var dte så att gudarna grät över att vår årgång gick ut. Men mest av allt var jag nog besviken över att jag redan innan jag tog ton inte hade någon röst, är det någon dag man inte vil vara utan röst så är dte på sin studentdag men självklart så drabbas jag av heshet.
Så låstes dörrarna upp och det där klivet mellan ute och inne känndes så konstigt, kanske man hade hoppats på att något verkligen skulle hända när man satte foten på trappan men, nej. Det som vi möttes av var en skolgård med tusentals förväntansfulla släktningar och jubel och innom mig jublade jag men dte känndes ändå inte så som man trodde att det skulle göra.
Massa glädje strålandes inneifrån av den oerhörda presetationen som man ändå gjort genom att ha målet inriktat på att nå toppen under tolv år. På korten ser jag nästintill fånig ut men just den där lyckan som fanns där, då den tror jag aldrig komme ritllbaka utan den upplevs endast en gång med den vita mössan något på sné.
Turen ned på stan på lastbilen kanske är det roligaste och samtidigt det fånigaste man kan uppleva, galet skoj. Tur att kameror finns och att de kan väcka gamla känslor itll liv men den där rätta känslan som fanns den 10 juni kommer aldrig komma åter oavsett hur många kort som studeras.
När man går upp tidigt för att plugga får man offra några timmar under dagen istället för att ta igen den förlorade sömnen och det var under dessa timmar på soffan som tankarna vandrade iväg til juni 05. Kvällen innan då jag "pallade" syrener med E, sprayade ett lakan fullt med namn och försökte placera ut dessa namn utan någon bakomliggande tanke (misslyckades), försökte blåsa ballonger samtididgt som jag nös av alla björkar som omgav oss och skrattade konstant. Det var som om man inte ville att kvällen skulle ta slut, vi visste alla att den stunden vi hade där aldrig skulle komma tillbaka och att när vi vaknade nästa morgon skulle det vara sista gången som vi gick till "vanliga" skolan. Ändå var nästa morgon dagen vi längtat efter, drömt om och planerat under så oerhört lång tid (kanske under alla tolv år?)
Konstig känsla av vuxenhet när så den vita mössan med svarta bandet placerades på huvudet "på riktigt". En enda dag känns den där mössan som den allra viktigaste ägodelen. Kommer aldrig att glömma när mitt namn ropades upp och jag fick gå de där metrarna fram och hämta mitt betyg, visste ju exakt vad som gick att läsa där men ändå, nu var det på riktigt, på fint fint papper och i ett vitt gigantiskt kuvert med skolans emblem, dessutom med mitt namn på. Sen kom väntan med alla andra, vem sjöng högst? Kommer aldrig komma över besvikelsen över att vädergudarna inte stod på vår sida menkanske var dte så att gudarna grät över att vår årgång gick ut. Men mest av allt var jag nog besviken över att jag redan innan jag tog ton inte hade någon röst, är det någon dag man inte vil vara utan röst så är dte på sin studentdag men självklart så drabbas jag av heshet.
Så låstes dörrarna upp och det där klivet mellan ute och inne känndes så konstigt, kanske man hade hoppats på att något verkligen skulle hända när man satte foten på trappan men, nej. Det som vi möttes av var en skolgård med tusentals förväntansfulla släktningar och jubel och innom mig jublade jag men dte känndes ändå inte så som man trodde att det skulle göra.
Massa glädje strålandes inneifrån av den oerhörda presetationen som man ändå gjort genom att ha målet inriktat på att nå toppen under tolv år. På korten ser jag nästintill fånig ut men just den där lyckan som fanns där, då den tror jag aldrig komme ritllbaka utan den upplevs endast en gång med den vita mössan något på sné.
Turen ned på stan på lastbilen kanske är det roligaste och samtidigt det fånigaste man kan uppleva, galet skoj. Tur att kameror finns och att de kan väcka gamla känslor itll liv men den där rätta känslan som fanns den 10 juni kommer aldrig komma åter oavsett hur många kort som studeras.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ååh vad jag längtar tillbaka till den dagen. Att få vara med alla som man tycker så mycket om....en sista gång. Nu är alla spridna för vinden men minnerna finns kvar och kommer så alltid att göra. Tack vare din fina text fick jag äntligen tillbaka nästan den känslan, den härliga känslan! Nu är det bara att kämpa vidare, för nu vet vi att vi klarar ALLT! :)
Trackback