När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det bubblar upp tankar som likt såpbubblor på något sätt dras mot varandra. Jag tittar på bilder från andra sidan Atlanten och morfars leende värmer mellan bilderna. Fortfarande är det ofattbart, allt. Precis allt. Clara ringer från busskuren och det är konstigt det där, känslorna som vi kan rymma för andra människor, beundran och förundran. Hon är fantastisk, rakt igenom. Helena skickar sms och plötsligt befinner jag mig längst ned i korridoren igen, med kramp i smilegroparna och magkramp efter allt spelande.  Hur vänner kommer och vänner går. Men, vissa släpper vi inte taget om helt, vi hittar tillbaka till varandra om och om igen, som om det är menat att vi ska vara vänner. Fantastiskt. Egentligen. Och på något sätt också väldigt rörande, det är vackert.

Fejk militärskjortan var uppskattad, i år slapp vi fira på sjukhuset, i alla fall nästan. Jag somnade. Jag skämdes men ändå gjorde det egentligen inget alls, det är det som är det härliga med syskon och riktiga vänner, att det går att bara vara; helt bortkopplad, utslagen och överlycklig. Jag längtar efter våren samtidigt som hetsen med träning tilltar i huvudet. Men hur ska jag hinna(?) Jag hinner inte ens tänka att jag ska hinna. Men jag vill. Baddräkten rammlar ur garderoben liksom lockande. Simglasögonen ler mot mig i duschen. Jag förstår inte, vad är det för fel på mig som inte hinner när alla andra hinner, eller vad är det för fel på de som hinner(?).

Det är konstigt men också skönt, det är fredag och jag sitter invirad i en stickig vit filt och bränner upp strupen med te, airconditionen från veckans långresor har gjort att halsontet brutit ut, rejält. Nysningarna stör min date med Peter Settman.