När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Helgens inflyttningsfest har blivit en långkörare. Det var så där roligt som man bara kan ha med sina närmsta vänner på lördagskvällen (även om jag kanske utstrålade nått annat) men, uppenbarligen kan man ha kul i flera dagar efter också. Vår följetång med kommentarer på händelserna kanske går till historien. Själva festen liksom hemresan var mina favorieter, men utgången är minnesvärd den med. Johanna och Ullis får snart sneda ögon och imorgon efter skola och jobb väntar hejdåmiddag. Konstigt, Johanna och jag har gick på samma gymnasieskola i två år och då visste jag att hon existerade där på hyllan, men att jag nu nästan tre år senare räknar henne som en av de närmsta, det kunde jag aldrig ana. Livet är ganska häftigt. Tillfälligheternas tillfälligheter. Alla dem som sammlas här hemma imorgon lärde jag känna först i höstas; tillfälligheternas tillfälligheter. Vad gjorde jag innan? På SM-mötet idag förklarade jag att jag mår jätte bra, och ja, i stunden så var svaret ärligt och rätt. Det är bra nu. Livet är ganska häftigt.

I övrigt har jag klippt mig igen, men, det blev en besvikelse frisören klippte på och konstaterade att genom att tunna ur håret till ungefär halva dess tjocklek kanske det skulle kunna bli bra, när hon gjorde detta utlåtande hade urtunningen redan påbörjats vilket gjorde att den var tvungen att slutföras. Nu behöver inte Johanna platta till mitt hår när vi ska mäta vem som är längst längre.