När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Min bror och jag har snickrat. Jag har varit hantlangare och lika piffig som självaste gudinnan av Äntligen hemma, bror har varit Martin Timell och kanske lite Ernst med tanke på de många gabskratten vi hävt ur oss. Den enda detaljen som nu saknas i lyan är de stora tavlorna, beslutsångest råder, kanske de kommer upp lagom tills det är dags att flytta igen. Hann med en tur shopping också, nya jeans och ett fullproppat kylskåp. Men efter att de åkt blev tystnaden alldels för tyst, musiken och TV:n hjälper inte, vad jag saknar är någon som andas, snörvlar och en massa andra männiksoljud som gör mig lugn. Ofrivillig ensamhet är ett straff och jag är väldigt straffad.

En händig man