När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Viernes. Måste ta igen veckans dåliga självdiceplin. Ta en alvedon, en panodil och en reliv sen kanske det går. Boken är som klister, inte sådan man vill bli ihopsatt med, utan som man inte tar sig ur. Sidantalet verkar vara magiskt och konstant öka. Något annat som ständigt ökar är tristessen, uttråkad var ordet. En seminarieuppgift á la gigantiskt ska påbörjas och helst vara klar under söndagen, inte ens då får jag sova ut och sova ut är vad jag behöver.  Hur kan man vara så elak så man tilldelar oss en uppgift som skall resultera i en "mini-uppsats" på "bara" 10-15 sidor? Dessutom en muntlig redovisning. Underbart med helg ibland, och ironin är hög. Ikväll ska jag ta ledigt några timmar för detta, att omges av varma, glada människor är vad jag behöver.

Imorgon ska det tvättas, umgås med familj och pluggas, låter som en trevlig höstdag trots allt. Men idag, en lång dag som livas upp först runt samma tid som min blotta ålder. Fast lite trevligheter, trots att det idag är ofattbara 14 år sedan MS Estonia sjönk, för min Farfar fyller år.