När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Imorgon ska jag hålla anförande om två för mig oerhört betydande människor, två personer som på olika sätt lyst upp min tillvaro. Jag har utan deras vetskap sammanfört dem och ska hålla ett speciellt tal som jag i tystnad hoppas på att få hålla även "på riktigt". Ett år har gått sedan bilden brevid togs och mycket har hänt men, vänskap består trots gigantiska avstånd. Här hemma går det bra, talandet flyter på och talet känns som en dans men vet hur det blir när jag står där; darr på rösten och så kommer tempot upp i marhaton fart, och ja, hon har rätt det är jag som person som är stressad och jag är inte stolt över det men kan inte hjälpa det, min tid vill inte som jag vill. Jag strechar ut den om och om igen men det går inte.

Hoppas på att vara kry imorgon annars står jag inför ännu ett problem, jag orkar inte.