Panik.
Hjärtat dunkar som om jag hade sprungit ett marhaton, svetten plaskar likt regnet utanför för att i nästa stund frysa till is och göra att hela jag skakar. Blicken är suddig, rösten är grötig och ögonen rödsprängda av annat än trötthet och glädjevatten. Luften känns tung att andas och allt verkar snurra runt, runt.
Jag visste att detta skulle kunna komma att ske men jag trodde inte det rymmdes in i mitt tidschema. Och det är just där felet ligger. Panikångest igen. Får bara hoppas att denna gång behövs inga tabletter från huset med det röda korset som har en allt för välkänd logga i mitt sinne.
Hjälp.
du behöver pussas och kramas dettror jag det. och sen emma pemma måste du lära dig att inte gå in med hela hjärtat och ribben i topp vad gäller allt, det räcker om du gör det ibladn si så där...
men tänker på dig och vet att om det är någon som klarar av en sån period som du nu gåpr in i så är det du prinsessan!!!! och emma, att ta hjälp av farbror doktorn är inte farligt det har ju gått rba alla gånger förut:)
kjam