Paus
Borde inte vara trött, den alldeles sagolika vårsolen borde ge mig energi men tyvärr är ögonlocken tunga oavsett tidpunkt på dagen, jag får skämmas. Mycket händer samtidigt som inget händer. Skolan är det grupparbete till max och det är spralligt värre, tänka sig att det kan vara så skoj att ordna kaos i ett land utan något, frågan är väl om vi kommer lyckas ordna allt tills nästa vecka, oavsett resultat så har vi fruktansvärt skojigt tillsammans i "femgänget" där vi alla har våra små egenheter och skrattar gott åt S lockelse för doften av lösningsmedel.
Plockade fram den röda cykeln igår och återupplevde vilket underbar frihetskänsla det är att känna vinden flyga genom håret och benen trampa runt, runt, tänk bli rlika förvånad varje år att jag fortfarande kan tekniken, allt ramlande på gräsmattan som knatte gav tydligen resultat. Spenderade en del av eftermiddagen hos bror även idag för att sedan komma hem och fastna framför TV:n en stund innan pluggandet kom igång igen. Känns som om jag gått in i en ny tid i livet, kanske det är åldersnoja eller nått annat, men tänker mycket på hur snabbt allt går samtidigt som vissa saker känns ofattbart längesen fast det var nyss. Jag skulle vilja trycka på paus ett ögonblick och stanna upp för att njuta av att livet faktiskt lever, ta vara på dom där små ögonblicken som är som energipiller och som efterlämnar fullständig lycka. Tror dagarna på sjukhuset har gett mig ett nytt, annat perspektiv på verkligeheten, innanför de vita väggarna händer så mycket med tankarna. Jag önskar att vi alla fick pausa ett tag och få tid att säga till våra nära allt vad vi känner, här och nu. Under natten gick två av storebrors rumskamrater bort, två av sex personer, det ger perspektiv på hur snabbt livet kan förändras och hur viktigt det är att ta vara på nuet, nu.