När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Storebror sov här i hos mig i natt. Önskar att han inte hade gjort det av den anledningen som nu detta pyjamasparty ägde rum. Akuten natten lång och sedan besked om att han ska läggas in men inga sängplatser finns tillgängliga. Vad är det för sjukvård vi har? Det knackade på sent på dörren och en trött orolig storebror tufflade in. I morse tidigt tidigt kom taxin och hämtade honom för att köra till operation, undrar för vilken gång i ordningen? Ännu en storhelg närmar sig och för hans del ännu en av dessa helger i ett vitt vitt rum. Nyår,25-årsdag och nu midsommar. Det är synd om honom. Ingen ska behöva ha det så. Det är något konstigt som händer varje gång detta ilåkande till sjukhuset sker, varje tur till sjukhuset omvandlar relationerna oss emellan för plötsligt är det jag som är den stora som vill ta hand om den lilla. Men storebror är som alltid glad och har humöret på topp men någonstanns i ögonen är det annat än skratt som glimmar. Jag är patetisk jag oroar mig för de små tingen medan han brottas med livets vara eller icke vara.