När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Det är något konstigt med mig. När jag har varit med om en upplevelse måste jag printa ned den med några ord, vissa väl valda andra bara spontant utspottade detta bara för att jag då tror att den (upplevelsen) kommer leva kvar längre. Nu är det ett sånt tillfälle. Egentligen var mina dagar i Uppland inte mycket att skryta med, det var väl vad man skulle kunna alla en alldeles vanlig vecka i någon annans liv. Men för mig var de där sex dagarna som det kom att bli mycket speciella. Tror inte att några ord kan beskriva alla funderingar inom mig och tankar kring det som jag fick ta del av och vad som ligger i framtidens gap, men för att förlänga dagarna lite till ger jag mig på ett försök, ett litet sådant.

En dag gick åt till att packa, det är svårt det där för man vet ju aldrig vad det blir för väder eller vad i övrigt som sker så minst två uppsättningar till varje dag behövs. Dessutom, på sommaren blir man lätt varm så ett tredje ombyte för varje dag är också bra att ha. För säkerhetens skull kan även ett fjärde packas ned så man får lite at välja mellan. Väskan blev modell större och tung á la 1000 kilo klassen. Men, det var ändå bara en väska och så förståss en gigantisk handväska inte bara för att det är enligt de som vet hett med sånt just nu utan mer för att det är praktiskt av många skäl att ha en handväska som har gott med utrymme. Bilade till tåget som var så överfullt att ett extra hade satts in, där på andra våningen i tåget intog jag så Uppland. Var som en turist ända från ruta ett. Kusin mötte mig på stationen och skyarna var fullt öppna, det nyfriserade håret burrade upp sig och som en mopp stapplade jag runt. Dag nummer två spenderades på stan och med shopping som huvudrubrik. Vi pustade ut på bryggan och jag blev som alltid livrädd för fåglarna som flaxade. Sånt hör till. Kvällen kom och benen ville ut och gå. En guidning återigen men denna gång med springskorna på. Telefonsamtal från kärleken och beslut om hur nästa dag skulle läggas upp vilken kom att bestå av solning på bryggan och därefter så äntligen kärt återseende av E. Hela kroppen slog ut i blom och vingarna växte ut på ryggen. Fika och lite "presentation" hann vi med innan vi begav oss ut på landet. Och vilket land, underbara slätter och gula fält. Mina ögon växte för var kilometer som vi färdades, jag har aldrig sett något liknande. En guidning av allt innan det bar ut på det verkliga, verkliga landet. Allt har varit som en illustration av Bullerbyn. Jag har lekt Lisa mer eller mindre hela tiden. Det vilar liksom något magiskt över allt. Kvällen övergick i natt och i månljuset var allt om möjligt ännu vackrare. En ny dag då solen lyste med sin frånvaro trots det kändes det som om den sken starkare än någonsin. Korna råmade och vinden vajade. Vi gick genom hagar och kände på vatten. Lyckliga som tusan hand i hand. Men sen tutade bussen och det var dags att bege sig in mot stora staden igen ett dygn. Aldrig förut har väl ett dygn känts så långt. Vi flummade runt i Uppsala by eftermiddag och natt innan det återigen var dags att packa ihop väskan för att åka ut på landet. Väl därute i det vackra igen hände inte mycket för fortfarande var vädergudarna mot oss. Men vi åkte traktor och cyklade runt för att sedan kolla på film och käka popcorn. Vi hoppades att dagen aldrig skulle ta slut för vi visste ju att nästa dag skulle vara vår sista på länge.  Sovmorgonen blev längre än planerat men månljuset höll oss vakna natten lång. Jag fotade kor och lekte med katterna, sedan bar det av. En sista middag och sedan hejdå på stationen där tåget tuffade in. Vinkade genom fönstret och det kändes som en sorglig film.