När varje hjärtslag känns. Det är verkligheten. Jag gillar livet.

Ord som kommit i kläm. Ord utan betydelse för menade inte vad som sas. Kanske det hela berodde på total förvirring och många jobbiga stunder. Skyller på det. De är så lätta att häva ur sig och som på beställning kommer ångesten men då är det försent. För det som är sagt är sagt har jag lärt mig. Ångern är min, rodnanden och tårarna lika så. Det var ju inte menat så som det lät. Ljudet var elakt och skarpt inte alls så som tanken var. Jag tar tillbaka allt fast det redan är uttalat, har borstat tänderna om och om igen men ändå känns den bittra smaken av dem, har pillat i öronen men där ljuder ändå stämman. Ska aldrig säga så igen. Aldrig.

Dammtussarna gör mig till en vissen blomma, jag hänger med huvudet av trötthet för jag orkar inte nysa mer. Alla kan se vad mina ögon gjort, rödsprängda möter de gröna ett par andra. "Jag har allergi" säger jag "Jobbigt" svarar de men inte helt övertygade om att det är just de där små partiklarna som far som gjort att de annars ljusblå ögonvitorna snarare är ljusrosa. Sanningen är att allergin har en del i det men mest det där andra.